Monday, 8 October 2012

Stoltheten

Tvärtemot vad bloggmästarna säger blir det lök på laxen-inlägg i bloggen ikväll. Det blir ett sällsynt känslosamt inlägg om sonen som idag gick flera steg själv utan stöd. Han är så stor nu, han är ingen bebis alls längre utan ett litet barn och jag har hållt liv i honom och inte dödat honom alls.



För ett år sedan kunde han inte ens röra armarna medvetet, nu kan han prata, leka, gå, sjunga, pussas, kramas och kalla mig för mamma. Det har varit en sådan fantastisk dag, en sådan där dag som jag aldrig trodde att jag skulle kunna ha. En sådan dag som gör det värt precis allt, som får en att glömma allt om de dagar man sitter med blodiga tankar och tjocka tårar av utmattning, ilska och frustration.
Det kan vara ett jävla helvete att ha en unge, men så får man dagar när han bara skiner upp och tultar fram så snabbt han kan för att kramas och rynkar pannan för att kunna pussas på riktigt och.... man bara smälter.

Ibland berskriver jag föräldraskapet som något som får mig att känna på riktigt, och det är sant. En period har allt varit riktigt lågt och det har hänt att jag varit helt övertygad om att de gråa håren flockats. Men så får man periodvis en unge som man vet att världen hade varit helt tom utan, en magisk unge som inte skulle ha funnits om det inte vore för oss. Hur klarade jag mig någonsin utan det här barnet?

Så. Nu har jag varit pinsamt känslosam och sitter och generas över mina ord. Men det är faktiskt så det känns, och åt helvete med stoltheten.

6 comments:

  1. Vad fånig du är (som tycker att du är pinsam alltså)... Klart du ska vara stolt när barnet tar sina första steg mot framtida storheter. Nobelpris å grejer!

    ReplyDelete
    Replies
    1. Jag ser mer fram emot hans första steg ur huset idag. Jag kunde ha sovit kanske 11 timmar till.

      Delete
  2. Schh, inte så att mina äggstockar hör!

    ReplyDelete
    Replies
    1. Nej, alla skall ha barn! Nu skall alla ha barn och sedan blir alla glada, tycker jag. Jag måste skriva min syster och tvinga henne till befruktning pronto.

      Delete
  3. Awww... Ja, men det ÄR ju verkligen helt otroligt vilken utveckling som kan ske på ett år, även om det hänt miljarder gånger förut så är det liksom lika speciellt varje gång tror jag!

    ReplyDelete
    Replies
    1. Speciellt den här gången för mig, i vilket fall. Vi har ju inte haft en situation där något som kommit ur min vagina lärt sig gå tidigare. Men jag försöker behärska min gullighet, ingen är ju intresserad utom de som har med mig och min vagina direkt att göra.

      Delete

Jag blir så glad när ni kommenterar. Jag älskar uppmärksamheten och suger upp den som en tvättsvamp.