Sunday, 14 October 2012

Småbarnföräldrarnas rädslor

Jag tycker att det är så svårt att hålla tand för tunga när folk snackar om saker som jag verkligen är stenhårt emot. Detta händer givetvis mer efter att jag blivit mamma och numera frotterar mig mer med människor pga deras föräldrastatus än det faktum att vi har mycket gemensamt. (Ja, jag vet, jag borde skaffa fler vänner, men det är svårt när man kommer från ett annat land och är föräldraledig, då vinner mammagrupperna och öppna förskolan per default.)
En sak som kommer upp oroväckande ofta är vaccin, eller snarare, att man tackar nej till vaccin. I många fall förklarar folk sina val genom att referera till youtubevideos som förklarar att det finns en "bevisad" link till dyslexi eller cancer eller autism (retro!). Då är det svårt att hålla tand för tunga. Än svårare blir det när människor man trodde var helt normala bestämmer sig för att överlägset meddela att t.ex polio försvann pga ökad hygien, inte i relation till vaccinet. Vilket är så dumt att jag kräks och endast kan härleda till att folk har det för bra, helt enkelt. Folk behöver inte oroa sig för att ens barn skall bli förlamat för livet eller dö när barnet klagar av stel nacke, och därför har man lyxen att kunna sätta sig över modern vetenskap och "veta bättre". En mors instinkt är alltid riktig, säger dessa mammor ofta och kuttrar över sina små mirakel som aldrig behöver dö i polio eftersom de är så rena och fina.

http://students.cis.uab.edu/sajayi11/poliopatient.jpg
Hurra!
    En annan sak som dyker upp ibland är spöken. Ibland sitter jag i diskussioner med storögda bebismammor som håller följande samtal i all allvarsamhet:
   "Alltså, ibland vaknar Barn 1 på natten och skriker. Tror ni att det kan vara typ... spöken?"
   "Ja, det kan säkert vara spöken. Ibland tittar Barn 2 över axeln på mig, helt länge och skitintensivt. Men det finns ju inget där som är intressant. Min mormor kunde se spöken, så det kanske går i släkten, vem vet? Sånt där vet man ju inte."
   "Nej, precis. Alltså, vad kan det vara annars, liksom? Om det inte är spöken? När Barn 3 brukade vakna så brukade hen bara typ ropa på mig, men nu gråter och skriker hen tills jag kommer. Det märks ju att hen är rädd för något."
   "Ja, säkert spöken."

Nu är det ju en gång för alla så att små barn, efter vad vi vet, inte har förmågan att hantera begreppet döden. Spädbarn, såvitt jag har läst, är inte medvetna om att människor och djur dör, de måste lära sig det när de blir äldre. Rädslan för människor som återvänder från döden är därför omöjlig.

http://media1.break.com/breakstudios/2012/2/20/para.jpeg
Mindre intressant än en hund.
 Dessutom är spädbarn helt omedvetna om vad som är intressant eller inte, det är därför man inte tar med bebisar på djurparker eller när man skall titta på solförmörkelser eller sådant, för de vet inte att det är något som inte händer så ofta. För dem är en knapp precis lika spännande som en äkta uppenbarelse av den heliga jungfrun. Allting är skitspännande, så de skulle tycka att det var precis lika intressant eller läskigt med ett spöke som en hund - kanske mindre. Det är vi som tycker att spöken är läskiga och hundar tråkiga, varför håller vi på med sådana där helt transparenta projiceringar?

4 comments:

  1. This comment has been removed by a blog administrator.

    ReplyDelete
    Replies
    1. Hej Julia,

      Snälla, ingen reklam på bloggen. Jag letar själv reda på det jag är intresserad av.

      MVH,
      Lisa

      Delete
    2. This comment has been removed by a blog administrator.

      Delete
    3. Hej Julia!

      Då du ignorerar att jag bett dig att inte skriva mer "information" på bloggen kommer jag nu att eskalera detta till er kundtjänst eller annan lämplig källa inom företaget.

      MVH,
      Lisa

      Delete

Jag blir så glad när ni kommenterar. Jag älskar uppmärksamheten och suger upp den som en tvättsvamp.