Monday, 8 October 2012

I öronen när jag gråter

När jag grälar med min man brukar jag tänka på andra gånger som jag grälat med min man och då gått ut och promenerat för att straffa honom och få honom att ångra sig (suck....). En speciell gång lyssnade jag på Whispering Pines med The Band hela promenaden och sedan dess har det liksom blivit min depp-låt.


Förresten associerar jag liksom inte gråt med att vara ledsen längre. Jag är så hormonig att jag gråter över precis allt, flera gånger om dagen, utan att jag är ledsen alls. Det måste komma ut lite hormoner bara, jag urinerar hormoner genom ögonen, det betyder inte att jag är ledsen. Eller så gör det det, men jag orkar liksom inte känna efter. I vilket fall kan man egentligen ta vilken låt som helst och det hade varit precis lika sant att jag tänkt på den när jag gråtit, även om The Band fortfarande håller förstaplatsen till sorgens soundtrack. Vi kan till exempel ha Under the Coconut Tree, som de har som uppvärmning när jag tränar på måndagarna, och som tårarna ofta flödar till.

Jag har förresten aldrig direkt brytt mig om texten, men såhär när man har den framför sig verkar den bisarr.
"Under the coconut tree we stay
Fall and crush into me like a wave
You bring the fool out my groove
Baby, use your tubes
Make me wanna change my ways"

1 comment:

  1. Under The Coconut Tree var...stark.

    Jag måste få följa med dig på Zumba någon gång, det låter som en upplevelse.

    ReplyDelete

Jag blir så glad när ni kommenterar. Jag älskar uppmärksamheten och suger upp den som en tvättsvamp.