Wednesday, 17 October 2012

Alla känner som jag.

Hela konceptet med den här bloggen är att alla känner som jag. Det kanske inte är sant, men det ignorerar jag. Annars blir det inget blogginlägg, och då slutar allt med tårar.

Jag har verkligen inget minne av hur det var innan jag fick barn. Jag minns inte. Jag kan minnas saker som hänt, men det känns overkligt att det faktiskt funnits en tid då jag varit utan barn. Jag kan inte längre identifiera mig med tanken att jag inte har ett barn, det går inte att koppla. Jag har alltid behövt gå upp tidigt på morgonen även på helgen, jag har alltid varit tvungen att ta hissen istället för rulltrappan, jag har alltid burit runt på en unge. Min man känner samma sak. Vilket fick mig att börja fundera.

Evolutionen fungerar som så att de som är bäst lämpade för en situation bäst klarar av att överleva och fortplanta sig. Det är därför som t.ex. blicken alltid söker sig till rörelse - de som alltid tittat efter rörelse har överlevt, medan de som inte tittat efter rörelse har blivit dödade av robdjur, enkelt sagt. Därför har de som alltid uppmärksammat rörelse klarat av att föra sina gener vidare, vilket lett till att alla efter ett tag uppfattar och tittar efter rörelse. Är det möjligt att alla som haft egenskapen att de kommit ihåg tiden innan graviditet och förlossning helt enkelt slagit ihjäl sina barn och därmed utrotat sig från genpoolen?

No comments:

Post a Comment

Jag blir så glad när ni kommenterar. Jag älskar uppmärksamheten och suger upp den som en tvättsvamp.