Sunday, 30 September 2012

Bloggutmaning

Jag försöker få med Åsiktsregistret i en bloggutmaning för att få lite inspiration i bloggvardagen. Ni andra trogna kommentatörer (Prinsessan på Ärten, Sofia Londonbloggaren, Kusinen, Hazel) är också varmt uppmanade att följa med på denna resa.

Till att börja med vill jag klargöra att jag inte riktigt var medveten om vad en bloggutmaning var. Tydligen är det när man sitter och hittar på frågor om sig själv eller uppgifter för sig själv som man sedan besvarar i sin blogg, en slags sanning eller konke inför en oftast ljummen publik.

http://cdn.publishme.se/cdn/6/2087006/images/2010/bbllllooguuutmmmmamaddnikfn_118651647.jpg
Träigt och inte sällan grammatiskt inkorrekt.

 Efter lite googlande fann jag följande lista med trevliga frågor som visserligen inte är mycket intressantare, men å andra sidan.... nej, jag kommer inte på riktigt varför jag tycker den här bloggutmaningen verkar trevlig, men nu är det så iallafall. Favoritmellanmål, favoritmuskel, stjärntecken, vilken trevlighetsnivå!

Givetvis är jag öppen för andra förslag.

Nummer 01 – Vad bjuder jag på för mat?
Nummer 02 – I mina öron när jag tränar gråter
Nummer 03 – Mitt stjärntecken

Nummer 04 – Målet med min träning läsning
Nummer 05 – Favoritsaker
Nummer 06 – I min träningsväska DVD-samling
Nummer 07 – Då mår jag som bäst
Nummer 08 – Min tro eller livsfilosofi
Nummer 09 – Favoritmuskel
Nummer 10Favoritövning Favoritjobb
Nummer 11 – En vanlig dag hemma hos mig
Nummer 12 – Favoritkonditionsträning
Nummer 13 – Mina inspirationskällor
Nummer 14 – Favoritmellanmål
Nummer 15 – Ett pinsamt ögonblick
Nummer 16 – Så här kan en matdag ut för mig
Nummer 17 – Då tränar dödar jag allra helst
Nummer 18 – Favoritmat
Nummer 19 – Kändisblogg jag följer
Nummer 20 – Mitt hem
Nummer 21 – Min favoritfrukost
Nummer 22 – Det här får mig att gråta
Nummer 23 – Mitt bästa kosttips husmorstips
Nummer 24 – Första bloggen jag började följa
Nummer 25 – Favoritlivsmedel
Nummer 26 – Då älskar jag att blogga
Nummer 27 – En fredagskväll unnar jag mig gärna
Nummer 28 – Min favoritplats
Nummer 29 – Då hatar jag att blogga
Nummer 30 – Saker jag saknar
Nummer 31 – Hälsa för mig
Nummer 32Favoritlivsmedel. Favorit-vandringslegend
Nummer 33 – Så sover jag
Nummer 34 – Där tränar somnar jag helst
Nummer 35 – Detta tränar dricker jag allra helst i. Kvällens outfit!


Saturday, 29 September 2012

Dejtnajt

Ikväll har jag och maken barnfritt. Jag firar genom att dricka vin mitt på blanka eftermiddagen, lämna rakhyveln i barnhöjd och förhoppningsvis äta svindyr middag ute utan att få grötfläckar på tuttarna.

Saker jag skäms över att jag skiter i

  • Veganism. 
  • Hälsa, utanför en normal tallriksmodellen-motion-kombination.
  • Diktatorer. Jag blev väl typ lite glad när Gaddafi dog men utan att ha direkt grepp om varför. Jag vill inte veta det heller, jag känner mig bara maktlös.
  • Hardcore djurrättigheter, typ att man rider på hästar eller har ulltofflor. 
  • Andra djurrättigheter, utom typ att man skall behandla djur humant. Ge dem mycket gräs och låta dem trippa omkring, låt alla knulla innan de dör. Sådant bryr jag mig om.
  • Politik. Har inget som helst intresse av att veta vem som tycker vad i vilken fråga, vem som är ledare för vilket parti eller vem som gjort bort sig hur. Jag röstar generellt, alltså på det parti jag tycker är överlag mest trolig att driva störst antal av de frågor jag tycker saker om, punkt slut.
  • Miljön. Jag bryr mig väl, men inte tillräckligt att bli engagerad nog att göra något annat än typ ge lite pengar eller köpa lotter av miljöorganisationer. 

Jag vet att jag borde engagera mig men det går inte. Jag vet att det är viktigt - relativt viktigt - med allt detta, men det går inte. Jag har försökt, men det blir ingen skillnad på världen utom att jag ser hur hemsk den är och mår dåligt.

Vad har ni för skamliga brister?

Friday, 28 September 2012

Uccidere e murare in cantina

Ikväll såg jag och maken en film. Det var ett tag sen, så vi tog ett säkert kort - "Your vice is a locked room and only I have the key". Bra titel, bra film, Anita Strindberg var bra, mer om detta imorgon.


Boklistan

Första vuxenboken jag läste och verkligen gillade: Minns jag inte. Jag tyckte om att vara brådmogen och läsa vuxenlitteratur innan jag förstod den, så ingen aning om vilken som var den första jag verkligen tyckte om. Jag var tolv år gammal när jag först läste Lolita, och den tyckte jag mycket om. Sedan läste jag den på engelska och insåg att jag missat hela boken i den svenska översättningen.

Bok som förändrat mitt liv mest: The Unbearable Lightness of Being av Milan Kundera. Makalös bok. Jag kan säkert komma på något bättre men just nu går det inte.

Bok jag tycker är överskattad: DaVinci-koden, givetvis. Kanske en av de sämsta skrivna böckerna jag någonsin läst. Inte så att böcker måste vara skitbra för att vara roliga att läsa (den här var ingetdera), men hur den lyckats hamna på listor över böcker som måste lämnas till eftervärlden.... skandal. En hemsk bok.
Haruki Murakami har jag aldrig gillat heller, men det är nog mer en personlig åsikt snarare än att han är överskattad.

Författare vars böcker jag försöker gillar men inte lyckas med: Hunter S. Thompson, antagligen. Jag gillar böckerna, men det går liksom inte framåt.

Klassiker jag hävdar att jag läst men aldrig tagit mig igenom: Alice i Underlandet.

Författare vars böcker är underskattade: Iris Murdoch. Jag vet att hon fått mycket cred och jag vet att hennes böcker kan bli lite repetativa, men de är ändå alltid intressanta och jag har aldrig träffat någon som läst hennes böcker. 

Jobbigaste bok jag läst: Filth, av Irvine Welsh. Den enda boken jag fått mardrömmar av. Alla andra jag sett med den här listan har satt upp American Psycho, men den tyckte jag inte alls var speciellt jobbig, tvärtom. Det är ju en komedi.

Läser helst: Klassiker, moderna och klassiska. Min nya favoritbok är Sophie's Choice, den var oväntat både lättläst och mycket rolig.

Önskar att jag läste mer: Politisk litteratur. Jag orkar inte.

Bästa barnboksförfattaren: Tove Jansson.

Gillar jag inte längre som jag gillade förut: Bukowski. Funkar väl fortfarande att slöläsa som underhållning, men gnistan är borta.

Roligaste bok: Trainspotting.

Bok som berört mig mest: Beloved, av Toni Morrison.

Recencera din senast lästa bok: Kråkflickan (skrev först Kräkflickan, freudiansk felskrivning) av Jerker Eriksson och Håkan Axlander-Sundquist. Ogillade starkt. Okokta karaktärer och tramsig handling, inte ens såpass att man kunde luta sig tillbaka och njuta av lite hjärndöd deckaraction. Jag kom på vem mördaren var i andra kapitlet och blev besviken då jag fick rätt.

Förträffligt

Jag vet att Sofia kommer att komma in och säga att allt är positivt och att alla är starka och intressanta, men det skiter jag i. Jag skiter i det. Inb4 kommentarer om att alla är starka och intressanta och modiga och en förebild. Det gör det inte bättre, det gör det sämre.

Förträffliga människor gör att jag känner mig mindre förträfflig. De får mig att känna mig misslyckad, till och med. Hela min tonårstid skrattade jag åt de som påstod att jag skulle jämföra mig med modeller eller skådespelerskor, sedan skrattade jag hela första halvan av min tjugoårsålder så att fettet guppade. Nu skrattar jag inte längre. Nu sitter jag och jämför. Jag har börjat jämföra vid 26 års ålder, och jämförelserna är inte smickrande.

Underbara Clara. Hennes barn gråter minsann inte, det är rent och prydligt och skriker inte av ingen anledning alls så hon känner för att bara göra slut på allt. Hon lagar fikon i ugnen. Hennes mamma stickar henne en tröja som är skitsnygg och som är gjord av garn hon färgat själv av pigment från växtriket. Hon lagar tusen tårtor och pajer och har ändå glasklar hy och strålande figur. Det kanske finns en Jesus iallafall. När Clara är stressad brukar hon gå ut i skogen och krama träd. När jag är stressad brukar jag fräsa åt min man eller son, tappa hår och tänka på den gamla goda tiden då jag kunde dricka vin redan till lunchen.

Amanda Schulman. Hon tränar mentalt inför förlossningen när hon får ansiktsbehandling eftersom det tydligen gör ont att få ansiktsbehandling. Jag har fått en ansiktsbehandling, och då var jag också höggravid och så stor att jag inte nådde ner till fötterna så tårna var bruna av smuts i sandalerna så jag låg och skämdes. Nu har jag varken tid, ork eller råd att betala någon annan att röra vid mig, och det syns på min hud. Jag har inte ens råd att köpa ett paket aspirin för att göra en ny hemmamask efter förra försöket då masken kom upp i näsan och allt luktade sur yoghurt och huden såg ännu värre ut. Amanda bär Jimmy Choo-skor i vecka 36. I hennes mammaväska ligger bodys som kostar nästan 300 kronor.

Jenna Marbles däremot är ju rolig. Jag önskar att jag vore Jenna Marbles. Jag önskar att jag hade pojkkompisar och flickkompisar och en söt hund och att jag verkade tillfreds. Typ en amerikansk Hej Sonja.


Googlar man ordet "inspirationsblogg" kommer dock inga ångestframkallande bloggar fram. En blogg man hittar visar en bild på ett inspirerande barnrum som gav mig lite ångest över mitt eget auschwitzinspirerade rum (undra på att han gråter) men annars var det mest bara prylar och inte så mycket prestation.

Thursday, 27 September 2012

Festen

Idag hade vi födelsedagskalas för min son. Han grät hela tiden.

Mina brorsbarn sprang runt med kameran och dokumenterade allt fult vi hade i lägenheten. Visst ser det ut som en flyktingförläggning?









En annan rolig sak som hände var att vi fick inbrott i lägenheten. Jag hittade en bunt räkningar, lönespecifikationer och värdepapper prydligt staplade ovanpå makens t-shirts i t-shirtbyrån inne på sonens rum. Givetvis drog jag slutsatsen att maken levde ett dubbelliv och kokade metamfetamin för att försörja sin familj då han inte har någon inkomst, men han sa att han inte visste vad de var och att han aldrig sett dem tidigare. Då fick det bli ett samtal med polisen eftersom någon annan uppenbarligen smygit sig in och lämnat räkningarna (allesammans betalda) och de andra prylarna i lådan när jag låg och sov imorse. Polisen - en klämkäck, munter göteborgare med snygg röst - sa att det var det bisarraste inbrottet han hört talas om och skrattade glatt i luren tillsammans med sin överordnade.

Efter ett par timmar kom mannen på att det legat en flygbiljett i byrån när vi köpte den och bestämde sig för att jämföra namnet för att se om det var samma som på räkningarna. Lyckligtvis hade han sparat biljetten då han ansett den intressant när han fann den för ca 7 månader sen. Namnet var identiskt. Han drog slutsatsen att papprena måste ha fastnat i undersidan av lådan över t-shirtlådan och ramlat ner efter att han tog sin t.shirt imorse. Det lät mycket mer logiskt än att Matti Härpinnen eller vad han hette skulle lagt en flygbiljett i byrån, skänkt den till Läkarmissionen där vi köpt den, sedan letat efter köparen i sju månader för att kunna bryta sig in och lägga en trave gamla räkningar och andra papper i en av lådorna. Jag härmade Matti flera minuter då han gjorde upp sin plan för att tänka mig in i förbrytarens tankespår, och scenario ett ("Jag skall ge bort min byrå till Läkarmissionen utan att se efter om papper har fastnat på undersidan i någon av lådorna") lät mycket mer realistisk. Imorgon ringer jag polisen igen och förklarar.

Min man löste fallet som en CSI-agent. Jag löste fallet som en i Criminal Minds. Vi kompletterar varandra. 

video

Här är en video ifrån festen där min son gråter när han smakar tårta.

Idag fyller mitt barn ett år



Vem hade kunnat tro att man skulle kunna hålla liv i honom såpass länge?

Wednesday, 26 September 2012

Tintin

Innan jag ger min åsikt om Tintin-frågan vill jag att min läsare skall titta på hela det nedanstående klippet. Fuska inte nu, utan titta på allt. Det tar knappt fyra minuter.


Tänk er nu att ni lever i den här mannens huvud. Överallt ser ni tydliga tecken på att samhället kommer att kollapsa inom en snart framtid, överallt ser ni bristande moral, snusk, hemliga signaler. Det är ungefär så jag ser vardagsrasisterna, det är så jag ser de som på aftonbladet.se's kommentarssidor och facebooks grupper drar ett streck och säger att nu får det vara nog.

När man talar med människor som tycker att det får vara nog får man ofta höra att man inte får sjunga nationalsången i skolan, ha kläder med svenska flaggan i skolan, ha skolavslutning i kyrkan och får en lätt känsla av moralisk vrede a'la "think of the children!"



Gäller det inte deras ungar har alla en vän som blivit tvingad att inte ha flagga i skolan, och alla har de blivit tillsagda att inte ha kläder med svenska färger osv.
Det blir ofta lite luddigt på varför det verkar vara samma människor som faktiskt är misstänksamma mot invandrare (dock inte rasister, mycket viktigt) som inte får gå omkring med en svensk flagga på skoltid, eller ha svenska flaggor sydda på kläderna, men huvudsaken är att tecknen finns där. Tecknen som tyder på att snart, kanske t.om. just nu, då får man "inte ens vara svensk" utan att vara rasist....
 Kanske får man inte ens döpa sitt barn till Sven eller Svea utan att bli kallad rasist snart. Man kanske inte får flagga när Sverige har nationaldag. Kanske man inte får sjunga nationalsången ens hemma i sitt eget vardagsrum utan att de där jävla grannarna knackar på och anklagar en för rasism. Fy fan. Dags att göra något! Snart får man inte ens läsa Tintin utan att bli anklagad för rasist! Vad ger de sig på härnäst, Astrid Lindgren?

Tänk er att mannen i klippet vaknar i Bhutan, lämnar sitt hus och ser att alla husen har erekta mandomar målade överallt. Skulle han inte ta detta som enbart ytterligare ett steg mot helvetets rand, snarare än se det som något som är totalt isolerat ifrån den manliga formen av en stående pingvin?
http://farm4.static.flickr.com/3659/3427188986_589d8702e5.jpg
De skall tydligen ge lycka eller något. (För mig fungerar de.)
 Jag anser att man skall se Tintin-frågan som något totalt separerat ifrån "jag fick inte ha skolavslutning i kyrkan"-frågan. Se det inte som ytterligare ett tecken på political correctness gone mad, utan snarare ett försök att låta barn läsa böcker och serier som är lämpliga för barn - saker som skrivits på 30-talet kan innehålla riktigt rasistiska värderingar. Vill vi att våra elvaåringar skall läsa dessa? Kanske gör vi det, men det är i vilket fall en fråga som måste diskuteras bortom skrikande folkhopar som är ilskna på att invandrarna får gratis körkort* och så vidare.

Jag lägger ingen värdering i att serierna skulle flyttas ifrån barnavdelningen till vuxenavdelningen. Jag vet inte mycket om frågan, jag vet inte om det var ett bra beslut eller inte. Jag bryr mig inte så mycket.
Däremot bryr jag mig om att det används som ytterligare ett exempel (ett som inte är påhittat eller snedvridet den här gången, woohooo!) på att Sverige håller på att bli "för politiskt korrekt". Sanningen är att om man blir anklagad för att vara rasist är det ofta inte kläderna som är orsaken, utan attityden bakom kläderna.










* Hela grejen med att invandrarna får gratis körkort har jag aldrig förstått heller riktigt. Nu får ju inte invandrare gratis körkort, däremot kan vissa människor som anses i hög risk för långtidsarbetslöshet få viss ekonomisk hjälp med körkortet, som delvis betalas tillbaka om hen inte klarar körkortsproven. Detta om de kan påvisa att de faktiskt kan få jobb om de har körkort. Skitbra, enda problemet är att vi inte utökar tanken till fler grupper i samhället.

Hur tänker folk när de tänker på "gratis körkort till invandrare"? Tänker de att alla politiker sitter och försöker tänka ut sätt att få folk att se dem som fördomslösa icke-rasister, eller att de försöker locka in fler invandrare till Sverige eftersom de inte tycker att det finns nog? Vad är tanken, liksom? Det är ju inte vettigt alls.

(Antagligen) döda valpar

Här kan man skriva saker med bokstäver gjorda av valpar. Jag antar att de dödade valparna eftersom de ligger så prydligt.

Tuesday, 25 September 2012

Åh, just det ja.

Med jämna mellanrum kommer jag ihåg saker jag sett eller hört för många, många år sedan och som på intet sätt påverkat mitt liv med som jag ändå kan fundera över i flera timmar.


När jag skulle resa till västkusten med min mamma för kanske tio år sedan lyssnade vi på radioteatern i bilen. Radioteatern ger: en dramakomedi som var så bisarr att jag fortfarande inte förstått riktigt vilken vinkel som de tänkt använda. Handlingen var så som följer.
Strindberg är radioteaterns Marilyn Monroe.

En kvinna kommer hem efter en tvåveckors semester i grekland. Kvinnan har varit där med sin bögkompis. Stämningen under hemkomsten är stram - kvinnan blev misshandlad av sin svartsjuka sambo dagen hon reste på semestern. Hur mycket misshandlad hon blev minns jag inte, men jag tror inte att det var mer än en smäll eller kanske bara ett par örfilar, hon blev inte speciellt skadad i vilket fall. Sambon ångrar sig nu och försöker förklara att han brusade upp för att han var så orolig att kvinnan skall vara otrogen och under kvinnans semester har han haft intensivterapi ensam hemma i lägenheten och tar nu ut svartsjukans vrede på kvinnans motionscykel. I form av motion, inte i form av misshandel av cykeln.
http://cdn.publishme.se/cdn/5-1/1008015/images/2011/img_0763_167083060.jpgFörsök nu att minnas, mina damer, att denna pjäs utspelades i gott och väl två timmar. Under den första trekvarten var kvinnan kylig och reserverad, mannen inställsam och rädd. Kvinnan blir efter ett tag lite tyst och säger att hon i vilket fall måste besöka sin gynekolog, då hon fått svamp i underlivet efter att ha onanerat med duschen.
"Åh, men lilla gumman, du vet ju att du får svamp direkt....", säger mannen och bryr sig om kvinnan.
"Ja, jo, jag vet, men strålarna var sådär mjuka och sköna, precis som jag gillar, du vet", svarar kvinnan. Jag skruvar generat på mig bredvid mamma i bilen och gör en mental anteckning att försöka onanera med duschen (ett projekt jag snabbt lade ner). 
"Men vänta lite här nu. Det kan inte vara så att du knullade med någon annan, att det är därför du skall till gynekologen? Du knullade din bögkompis, eller hur?! Eller någon jävla grek! Ditt vidriga luder!" skriker då mannen, men hämtar till tillräckligt för att kasta sig upp på motionscykeln och motionera spänstigt i flera minuter för att lugna sig.

Men vänta. Det blir konstigare.

Kvinnan stod precis innan hon skulle iväg till arlanda och bakade jordnötskakor, sådär som man tydligen gör innan man skall in i taxin till arlanda. Sedan blev ju mannen tokig och började slå henne, så då glömdes kakorna i ugnen lite längre än de borde och de blev lite brända, men tydligen goda ändå om man skrapade bort lite av det svarta. Mannen tog en av kakorna varje dag och njöt av den och tänkte på sin sambo och deras fina liv tillsammans, och han kände att han kommit henne närmre genom detta. Kvinnan tyckte att kakorna blev jättebrända, men kombinationen kakor och motionscykel har gjort att mannen har fått utlopp för sin ilska på ett legitimt sätt. Åtminstone tills han berättar att den gamla tanten nere på första våningen har slagit ihjäl sin man inne i tvättstugan - och det kommer fram att kvinnan faktiskt har varit otrogen, med den gamla gubben på första våningen, och att det är därför tanten slog ihjäl gubben. Vilken twist!
Detta blir ju ett jätteslag för mannen som tvingas cykla skitlänge och bli helt svettig och flåsig för att lugna ner sig. Sen minns jag inte hur det slutade, men jag antar att de antingen fortsatte att vara tillsammans eller gjorde slut. I vilket fall känns det antingen som att de skojade om våld i hemmet och osunda relationer på ett ypperligt opassande sätt, eller som att de totalt missbedömt de där små detaljerna som skall göra historien trovärdig och mänsklig. Dessutom förstörde de ju hela poängen genom att ha kvinnan otrogen med en gammal gubbe i tvättstugan när mannen låg och var oresonligt svartsjuk uppe i lägenheten.

http://www.inquisitr.com/wp-content/2012/03/mike-tyson.jpeg
Om jag någonsin träffar Tyson kommer jag att kalla honom
en vidrig kvinnomisshandlare. Slår han mig blir jag kändis, alla åttiotalisters barndomsdröm.
Radioteatern gav alltså detta för tio år sen eller mer, och jag minns det som igår. Jag minns det faktiskt tydligare än jag minns saker jag gjorde igår, eftersom närminnet tar stryk av entonigheten i min vardag.

Lite tråkig

På aftonbladet.se idag har jag lärt mig följande:

  1. "Henke" har sagt upp sitt kontrakt. "Legendaren" säger att han inte vet vad som händer, ärligt talat.
  2. Man överanvänder citationstecken på aftonbladet.se.
  3. Någon blev inte välkommen till babyfesten i tv-serien Svenska Hollywoodrfruar. 
  4. Det finns bolag som har dålig internetuppkoppling, och aftonbladet.se har gjort en lista av dessa. Antagligen därför att allmänheten har rätt att veta. Någon som heter Magnus har en åsikt.
  5. Folk grälar i tv-serien Ung och Bortskämd. Go figure. 
  6. Christina Hendricks bar en tajt klänning. 
  7. Skolfoton kan göra att du hamnar i skuldfälla.
  8. Uppdatering om vad Tre Kronor-skådisarna gör nu. Som jag har väntat. 
  9. Adam Alsing fick en fråga där han först svarade "Jo, du har ju.... ööööh...." innan han gav det riktiga svaret.
  10. Ord som skuldfälla, mammakropp, superkropp, attack, sexchat, viktfälla, baconbrist, gorillafilm, sexfilm och fetmaoperation kryddar "nyheterna" och sätter stämningen.
 Någon som har tips på en nyhetstidning som har nyheter?

Monday, 24 September 2012

Ondskefull reklam

Varför visar man ett kvinnobröst på en reklam för en kappa?
Bam!
 Enligt Lady Dahmer och säkerligen många andra är det för att de säljer grejer med tjejer. Jag tycker att man kan räkna bort lite av problematiken i och med att den här jackan faktiskt är en damjacka och att det är lite tillåtet att sälja damprodukter med hjälp av damer. Så just den biten är ju inte så underlig.

Personligen tycker jag inte att det är underligt alls att vi använder kvinnor i reklam. Jag försår inte frågan varför, som ställs. Vadå varför? Därför att folk köper, varför annars? Därför att det är ett sätt att associera en vara med en livsstil och därför kunna sälja en livsstil, för att folk tycker om att associera sig med en viss konsumenttyp och reklamen spelar på detta. Är det vettigt, är det etiskt? Jag personligen tycker inte att det är etiskt att använda psykologi inom marknadsföring, men det är fortfarande inte speciellt svårt att förstå varför. Framförallt är det inte svårt att inse att företag ofta inte har någon agenda utanför behovet att sälja produkter, knappast att hålla kvinnor fångna i ett patriarkatiskt fängelse där sexismen är fönstren vi blickar ut genom.

Boom-chacka-wa-waaooow!
Reklamer anklagas ofta för att vara sexistiska, och de är de också. Absolut. Vad detta innebär, däremot, är inte att företagen behöver vara sexistiska. Det innebär att de vill sälja varor och vandrar ner den breda, bekväma vägen kvinnlig sexualitet för att göra det - måhända har de dåligt omdöme, måhända skiter de högaktningsfullt i hur du reagerar eller känner om dig själv så länge du handlar jackan, men det betyder inte att företagets eller reklammakarnas kvinnosyn måste vara sned.

Jag vill jämföra reklam riktad mot kvinnor med filmer riknade mot kvinnor. De kan vara skapta för, om och med kvinnor, och ändå vara totalt vidrig, sexistisk skit - därför att vidrig, sexistisk skit säljer. Inte för att producenterna vill trycka ner kvinnor eller för att regissörerna innerst inne hatar sin vagina, utan för att det säljer att ha en kvinna som får sin drömpris/hämnd på bitchen/grymmaste jobbet trots att hon snubblar och tramsar sig, äter för mycket choklad och är lite korkad eftersom hon ju bara är en tjej hahahahaha!

Reklammakare använder det som säljer varor för att sälja varor. Kvinnors sexualitet säljer varor - eller snarare, all sexualitet säljer varor, men kvinnors sexualitet är så himla mycket lättare att fånga på burk eller på bild eftersom sexuella män ofta framstår som självbelåtna potentiella våldtäktsmän.

Kan vi vänta oss att kvinnor slutar användas i reklam? Nej. Borde vi? Nej, det vore att förenkla systemet. Det vi egentligen borde fokusera på är att få bort psykologin i reklamerna, så försvinner sexualiteten på samma gång. Smart, va?

Det var bättre förr

Vuxentidningarna hette saker som Satan's Scrapbook och tjejerna fick svärd och mantlar.

Allt var nytt. Om ett par älskade i det fria eller en "prostie" gifte sig var det nyheter.

Husbilarna var helt sjukt grymma.
 
Trailers var bättre. Trailers gjorde att man blev sugen på att se filmen eftersom trailern fick filmen att se omissbar ut. Nu är trailern bara tvåsekundersklipp där de fastställer vem som spelar i filmen och vilken genre det är, och då kan man liksom räkna ut handlingen själv. Sedan kommer skrikiga rubriker med "ÅRETS ROMANTISKA KOMEDI! - AMELIA" eller "EN TOTAL HIT! - AFTONBLADETS SÖNDAGSBILAGA".




Bollywood var banne mig glassigare förr, har jag rätt? Förr var det glitter och skakande buskar, nu är allt Bride & Prejudice. Nu har jag bara sett två bollywoodfilmer (herregud, de är runt tretimmarssträcket allihop verkar det som), DON från 1978 och DISCO DANCER från 1982. DISCO DANCER hade ingen disco dans, men DON rekommenderar jag till alla som tyckte om Gudfadern och som tycker om tokroliga sång-och dansnummer. 

Saturday, 22 September 2012

Mirakler

Eftersom jag är mammaledig och har varit hemma i drygt ett år blir jag svulten på mänsklig kontakt och försöker hitta lite studiecirklar jag kan gå, helst gratis. Tack vare min mammagrupp har jag fått inbjudan till kursen "En Kurs i Mirakler". Kursen är gratis, men studieboken (från Regnbågsförlaget) kostar 336 kr. Enligt boken är kursen obligatorisk, endast tidpunkten som man ägnar sig åt den är frivillig.
Leva på ljus : en källa till näring för det nya årtusendet
Framsidan lockar till sträckläsning.
 För den som är intresserad har förlaget även givit ut böckerna:
  • Leva på ljus : en källa till näring för det nya årtusendet, om hur man kan leva utan mat.
  • Andernas Hemlighet. Handling: "I ... (boken) "Andernas Hemligeht" [sic] får vi följa hans [författaren Broder Philips] öden och äventyr i Sydamerika och Peru, där han som Broder Philip blir delaktig i de Sju Strålarnas Brödraskap, en undangömd Retreatplats invid Titicacasjön, högt upp i Andernas bergstrakter. Från den "Blå Månens Dal" förmedlas kanaliserade budskap från Mästare och Ärkeänglar som berättar om förestående omvälvningar på vår planet Jorden?"
  • Regnbågskrigaren : en minnesutgåva tillägnad Norman F. Stevens. Norman F. Stevens har jag ingen aning om vem det är. Han skrev en bok som hette Regnbågskrigaren som jag har lite svårt att hitta. Googlar man namnet dyker det upp en annan bok med titeln How To Make Love To a Man, men jag tvivlar att det är den Norman F. Stevens som skrivit den tillsammans med Alexandra Penney. Det är dock inte helt omöjligt, då How To Make Love To a Man publicerades 1981 och Norman F. Stevens inte lämnade sin fysiska kropp förrän år 1993.
Jag vet inte om jag vill gå på kursen i Mirakler. Vi har massvis med dörrknackare som luktar sig till den själsliga svagheten som det är. När jag var 11 beställde jag ett gratis (gratis är gott) exemplar av Mormonernas heliga skrift, och de ringde skitglada mormoner och tjatade på morsan i flera år. Vi har en mormonkyrka tre våningar ner, och några som verkar vara efterlevande spillror ur Korperarörelsen - namnskylten var avslöjande - har precis flyttat ut från första våningen.

Det får nog bli fortsatt isolering. Bättre att dö ensam med förtappad själ än att tillbringa resten av livet frälst.

Friday, 21 September 2012

Vård

Jag tänkte söka efter ett recept på en hemmagjord ansiktsmask (den förra flöt ju upp i näsan och lämnade obehaglig doft) och snubblade över DEN STORA SKÖNHETSBLOGGEN. Vilket jobb det verkar vara att vara sådär välvårdad! Vilket jobb att bara ha sådana där åsikter om saker - olika vita nyanser eller gröna nyanser är gräsliga, vissa röda nyanser har för mycket av ditten eller datten..... Jäklar anamma. Man blir allt lite imponerad.

Det är ju som att vara en olympisk atlet. Jag skulle ju aldrig kunna jobba mig upp till sådant där medvetande om vad som är snyggt eller inte. Jag skulle aldrig ha självdisciplinen att faktiskt försöka göra mig vacker dagligen, eller ens typ bry mig om ifall jag hade världens jättefinne på halsen och bara gå ut och gå på systemet med en böld som såg ut som ett andra huvud som försökte frigöra sig, för att ta ett exempel som ligger nära till hands.

Man blir lite imponerad.

Thursday, 20 September 2012

Underskattat

Vet ni vad som är underskattat? Vanlig ost. Det händer att man glömmer bort att det är totalt delikat, men det är faktiskt helt tokigt gott med bara en smörgås av färskt vitt bröd, smör och red cheddar, en bastardiserad ostavkomma man äter på Irland. Ost. Så enkelt, så gott. Jag berättade en gång för min chef på jobbet att jag tyckte ost var godare än glass och han svarade "yeah, but it's easier to lick ice cream off someone than to lick cheese. Ever tried to lick a cheese sandwich off a lover? No? Don't." Givetvis har jag tillbringat resten av mitt liv med att försöka övertyga mina älskare att vi borde ta med ostmackan in i sovrummet.

Andra saker som är underskattade är:
  1. Användandet av Columbos detektivteknik i vardagliga livet.
  2. Lee Hazlewood. Fast han är ju ingen sak.
  3. En jäkla massa filmrelaterade saker jag inte tänker tjafsa om nu. 

Jag hittade en text jag skrev på facebook när jag var bakfull på jobbet 2009. Jag önskar att jag mindes vad den handlade om.

"I'm really, really dizzy.
Yesterday afternoon I went to collect my MP3 from Andrea. Andrea's great, but she's very much into Temple Bar which I hate. So her greatness sort of levels out on OK because she's great in a crap enviroment. We went for a snack and a coffee and after that we had ONE drink, just ONE drink in the crap pub the Quays Inn (located on the quays, the imaginative bastards).
When I woke up this morning and tried to puzzle the night together (man, that ONE drink was baad, baaaad for Lisa) I noticed a good few things, and along the way I've realized I'm barred from the Quays Inn for life.
I head butted someone.
Why did I head butt that person? Who was he? And who tried to call me last night and was identified on my phone as 'Guy Guy'? What's that pack of roses doing over there? Why is my mobile sticky and not working?
My coat smells like grandma.
Well, I seemed to have been having a good night. I also seemed to have been irresistably sexy with a raving, unique kind of attractiveness only ever mentioned as 'it'. I had 'it'. In fact, I was so glowing of 'it' that no one threw me out when I head butted that person (whoever THAT was). I also managed to get promises of sex by the two shaggable men in the pub, one of which having shoes made of silver.
Today I'm full of hang over thoughts. I can't focus on my job because I'm so full of thoughts. Like what is it you really die of when you get cancer?
There is a girl working with me. She looks like a seal and I'm wondering if she sounds like a seal when she's making love.
I saw a woman with an obvious eating disorder jogging to work in what appeared to be a wet suit for scuba diving when I was trying not to fall over (sitting down) on the Luas on my way to work. I'm wondering if you can see something through her stomach when she's making love because she's so thin.
I remember waking up dying of a thirst this morning, and I was too dizzy to go get some water for myself. I had to practically elbow-drop my boyfriend and lie about him snoring so he could get me some water now that he was awake anyway. You weren't snoring, baby. It was me. I was thirsty. What will you do when you discover that you're actually snoring surprisingly seldom and it's not coincidental that I want something every time you snore? I hope you'll never mind out and that you're lying every time you mention being on Facebook.
I remember my old stalker, Michael. Michael bought his 2 year old son a puppy dog for his birthday and descibed it as '600 euro the little cunt set me back'. He's been very quiet these days. I wonder if he's moved on to another stalker victim. I still have some texts on my phone from him. They all say 'Well hi Sexy, I can see you'. We wrote a song about him.
I remember that period in time when everyone thought I was a prostitute and asked me for my prive all the time. That was odd because I was quite fat back in those days and dressed in long skirts and my ex's jumpers to hide the cellulites.
I'm thinking about food I've eaten over the years to get rid of hang overs. Choco Pops is a classic. KFC was a good one. Kebab pizza is brilliant.
I'm wondering if there is any chance of getting any of these here so I can eat it at my desk. I don't think there is.
I think I'm getting old. In a few years worms will eat my flesh and I will turn into worm poo"

2009 var ju ganska så länge sen. Tänk. Redan då brukade jag sparka min stackars man, ljuga om att han snarkade och sedan be honom att hämta vatten eller dylikt så att jag skulle förlåta honom. Jag trodde jag började med det ganska nyligen, men nej.

Dags att sova lite. 

Tjockisar*

Som bekräftad tjockis förstår jag inte folks besatthet vid att vara smal. Det var roligt att leva på Irland där ju alla är antingen tjocka, fula eller elaka så att man själv framstod som en charmerande Marilyn Monroe. Alla drack så mycket att de tyckte att man var strålande vacker jämt. Eller också var det bara jag som drack så mycket att jag tolkade allas blodsprängda blickar som röda av brinnande åtrå. Inte helt otroligt.

Många av de bloggar jag läser har på sistone skrivit om det här med tjocka tjejer, att man inte behöver vara osund för att vara tjock eller för all del att man behöver vara sund för att vara smal. Det hela hade en doft av indignerad svett och påminde om kapitlet "Gluttery" i Dan Savage's bok "Skipping towards Gomorrah" där Savage besöker en NAAFA-konvention.
http://sfiec.files.wordpress.com/2010/09/naafa3.jpg?w=660
Modevisning under år 2010s konvention.

NAAFA (för den som inte orkar lyfta sin feta arm och klicka på länken i orden "NAAFA-konvention") står för National Association to Advance Fat Acceptance och är en organisation som arbetar för att få amerikaner att sluta med sådana fördomar som att gravt överviktiga människor inte motionerar eller att de äter mycket. Enligt Savage hade NAAFA en strikt vikt-hirarki där den tjockaste var bäst och man blev utfryst om man försökte gå ner i vikt eller på annat sätt kritisera tanken att grav fetma kommer av livsstil. Inte så snällt av människor i en organisation skapad för att få folk att acceptera alternativa storlekar.
Lustigt nog försöker NAAFA även uppmuntra till att sjukligt feta kvinnor skall ses som sexuellt attraktiva, kanske (tänker NAAFA högt) genom att tvinga TV-serier att ha med sjukligt feta kvinnor och uppvisa dem som precis lika lockande som de magra kvinnorna. Jag skriver "lustigt nog" då jag verkligen finner detta lustigt.

Den gemensamma nämnaren mellan de bloggar jag läst och organisationen NAAFA är tanken att vikt eller kroppsform inte är något vi kan välja och inte är beroende av livsstil. Givetvis är detta en mer dominerande tanke inom NAAFA - inte ens den mest härdade svenska bloggare kan med den svullna handen på det väsande hjärtat påstå att en övervikt på 150 kg är totalt orelaterat till matvanor eller bristande motion. Och visst är det sant att man kan ha en ypperligt sund livsstil och fortfarande ha en övervikt. Ännu mer sant är att man inte skall behöva förklara för andra varför man är tjock, och då gör det ju ingenting om man är tjock för att man äter för mycket eller för att man har en genpool som inte är helt och hållet ens vän. Men nu är ju det där sista inte baserat i verkligheten.
I vilket fall är min grundtanke som sådan: Om man nu inte har någon påverkan på sin vikt, om man motionerar och äter rätt, varför blir vi fler och fler överviktiga? Ändras genetiken från år till år, eller vad händer? Bra för mig i vilket fall. Det är ingen överraskning för någon att jag föredrar tjockisar.






* Som överviktig är det okej för mig att kalla andra för tjockisar och skriva saker som inte är helt och hållet positiva. Jag kan även meddela att jag äter sund mat, motionerar flera gånger i veckan och promenerar ett par timmar dagligen.

Wednesday, 19 September 2012

Vad brinner du för?

Ibland läser beskrivningar som kvinnor målar upp för oss andra, inte sällan i bloggbeskrivningar. Frasen "brinner för mode" dyker upp ganska ofta, och det är en sak jag verkligen inte kan förstå. Ofta kan jag förstå saker utan att hålla med om dem, men just det här med att brinna för mode går verkligen inte in.

Jag kan förstå pedofiler - de tycker att barn ser sexiga ut och har en sexualitet. Jag håller inte med, men jag förstår. Man får tycka att olika saker är sexigt, även om man ju inte får sexuellt våldföra sig på barnen man tycker är sexiga, eller på annat sätt behandla dem på ett sexuellt vis.
Jag kan förstå folk som tillbringar sina liv online - de tycker att det är roligare att leva online. Jag håller inte med, men jag förstår. Man får tycka att olika saker är roligt.
Jag kan förstå folk som tycker om kläder och tycker om att uttrycka sig genom kläder - jag tycker inte att det är speciellt roligt alls och föredrar att uttrycka mig genom att sitta och tjura, dricka öl och titta på film, men man får ju tycka olika. 
Jag kan verkligen inte förstå hur någon kan brinna för mode. Att brinna för mode är exakta motsatsen till att uttrycka sig genom kläder, det är att brinna för vad du är tillsagd att tycka är snyggt just nu. I somras var det moderiktigt att ha klarblåa och klarröda, tajta byxor, nu är det moderiktigt att ha senapsgula eller plommonröda stickade tröjor. Vem brinner för den här utvecklingen?

Nu vill jag påpeka igen att jag förstår hur folk kan tycka att det är trevligt att hitta och klä sig i olika kläder, klä sig för att vara vackra eller uttrycka sig genom en viss klädstil. Det förstår jag verkligen, även om jag tycker att det är skittradigt (igen, avundsjuka eftersom jag ofta känner att jag har en figur som i formen liknar avföring) så förstår jag så väl hur andra kan känna glädje i detta. Det är stor skillnad på att brinna för stil eller brinna för kläder, och att brinna för mode.

En annan sak jag inte förstår är när folk försöker övertyga andra om att de är intressanta genom att kalla sig själva crazy eller knäppa, beroende på vilket språk de talar. "Jag är en tjej från utanför göteborg, och jag är lite knäpp!"
Folk som kallar sig själv knäppa (eller engelsktalande som kallar sig crazy) är alltid självcentrerade, irriterande och jävligt ocrazy.

Det var två saker jag inte förstår. Har ni något som ni inte förstår?

Tuesday, 18 September 2012

Föräldraskapets välsignelse

Jag är en människa som ogillar kitsch. Jag ogillar julen, inte pga julen i sig utan pga julens kitschighet. Glädje serverade på speciellt inköpta silverfat. Jag ogillar ofta bröllop, eftersom folk envisas med att ljuga och förställa sanningen på bröllop, och visst behöver man inte dra upp sanningen på Herzogs nivå, men måste man ljuga om någonting behöver man kanske inte ta upp det.

Det får allt bli mitt favoritklipp med Herzog igen. Jag blir så glad av att se det. Hade jag kunnat hade Herzog fått vara toastmaster på mitt bröllop, el hombre talar sanningen.


 När jag ser rum täckta av glittrande hjärtan, tusentals rosor, keruber och glitter funderar jag alltid på vem brudparet egentligen försöker att övertyga om sin enorma, överväldigande kärlek som måste uttryckas med tomtebloss och champagne.
Detsamma händer ofta när jag talar med andra mammor eller läser andra mammors saker på facebook. Papporna brukar oftast vara mer sakliga, medan mammorna lyriskt förklarar om sina avkommors vidunderliga skönhet och den enorma, obligatoriskt självuppoffrande kärleken som överlever allt, precis allt.

Jag tycker att det är skitjobbigt att vara mamma, och därför är mitt råd till andra kvinnor alltid att vänta med att skaffa barn. Inte så att jag själv ångrar att jag framburit liv, det är bara mer på riktigt det här med att livet verkligen förändras för alltid och inte helt och hållet för det bättre. De goda sidorna uppväger för det mesta de dåliga, men ibland vill jag döda alla i hela världen.
http://www.marchofdimes.com/images/baby_babyenvironment.jpg
Ännu ett ögonblick man aldrig någonsin får i verkligheten, någonsin.

Det värsta med att vara mamma är att man liksom prenumererar på Daily Kitsch för resten av ens liv och inte har någon möjlighet att välja bort det. Även om man inte själv handlar kitsch kommer andra att nu anta att du vill handla kitsch och därför diskutera kitschiga varor med dig. Må så vara att du inte själv vill diskutera känslor rörande ditt barn (måhända för att du just nu är sur på ditt barn, eller för att du har andra saker du vill tala om), men andra kommer att anta att du vill diskutera dina känslor rörande ditt barn och naturligtvis att man är intresserad av deras barn eftersom du har ett eget.
Och mest av allt antas vi inte bara vara starka urmödrar, utan dessutom använda denna urstyrka i totalt flänga situationer. Mannen sitter och kollar på TV medan du nattar varje natt? Stark kvinna, var stolt! Mannen sitter och spelar dataspel medan du joggar med vagnen för att bli smal och snygg igen? Stark kvinna, wooo woooo! Inte en timmas tid där man bara kan få vara människa, inte mamma, inte på flera månader och håret ramlar ur och gråten strilar och mannen rycker på axlarna och går ut och har jaktweekend igen? Tänk på att du är mamma, du är stark och imponerande, tänk hur mycket du gör för din familj!
Det faktum att kvinnor är starka och kanske inte blir mentalt sjuka av sådana saker betyder inte att det är en anledning att faktiskt göra dem.
http://www.comparestoreprices.co.uk/images/za/zapf-creation-baby-annabell-socks-2-pairs--762998--ivory-and-blue.jpg
Ååååååhh, kan vi inte jämföra strumpor!
Sexismen är aldrig så tydlig som när det kommer till de gamla kvinnotraditionerna bröllop och barn. Inte enbart så att kvinnor antas vilja ha båda och män väntas försöka fly, utan vad gäller andras syn av en själv. Min man är fortfarande min man och behandlad som tidigare, medan jag numera bara är en mamma. Mina vänner vill prata om min sons framsteg eller visa små stövlar som man kan köpa för dyra pengar, medan min mans vänner vill dricka öl och på sin höjd tala om fotboll. Fröknarna på öppna förskolan ler strålande och klappar glatt i händerna åt min mans helt normala beteende (plocka upp sonen när han ramlat och slagit sig, vända på sonen när han gått in i en vägg med lära-gå-vagn osv) som inte ens registrerats när den kvinnliga föräldern var den som gjort något.

Vem är då boven i dramat? Männen som förtrycker? Nej, kvinnorna som förtrycker. Det kommer knappast som en chock för någon att kvinnor för fördömande och hårda, totalt utan medlidande när det gäller att pracka ner på andra kvinnor. Alla vill vi det som är bäst för våra barn, men endast kvinnor (eller snarare, konsumenter) är hårda nog att kunna säga precis vad detta faktiskt är och sedan döma andra för att inte följa receptet. Är du inte självuppoffrande nog för familjen är du ingen bra mamma, helt enkelt. Mamman uppoffrar sig för allas bästa, allt annat är själviskhet. Och varför välja att ha barn om man skall vara självisk?

Jag kommer fortsätta att tycka illa om både konceptet julen som den framstår idag och konceptet mödraskapet som det framstår idag. Jag vet inte ens vad man kan göra för att förbättra läget. Men jag tänker i vilket fall inte gilla det.

Mental hälsa

En gång för kanske 6 veckor sedan när min son vaknade klockan 4,45 på morgonen och vägrade somna om fick jag sången "Three Second Rule" snurrandes i huvudet. För att lägga sten på börda, liksom.


It's called a three second-ruuuu-huuuu-hu-huuuule.... like the kind of rules you have in school.
It's just my three second-ruuuu-huuuu-hu-huuuule.... like the kind of rules you have in school.

SKRIIIIIIIIIK!


It's called a three second-ruuuu-huuuu-hu-huuuueewl.... like the kind of rules you have in school.

Gnäll. Skrik. Skrik.


It's called a three second-ruuuu-huuuu-hu-huuuule.... like the kind of rules you have in school!

SKRIIIIK!


It's called my three second-ruuuu-huuuu-hu-huuuule.... like the kind of rules you have in school.

Ni som själva hållts vakna vid den tiden på morgonen vet vilken kall känsla av impotens som uppstår. Man vet inte hur länge det kommer att vara, man vet inte vad man kan göra, är bråkmakarna grannar hade man gått upp och huggit armen av dem med en sabel om man haft en till hands. Våldsamma fantasier tar vid och hela huvudet svämmar över att raseri, frustration, tom hjälplöshet. Man hör kanske grannarnas skratt och vill straffa dem för alltid, önskar dem cancer och krossade hjärtan eller våldtäkt.
Just för att man inte kan göra slut på situationen och inte vet hur länge den varar kan man inte härda ut - såvitt man vet kan man ha dött i sömnen och befinner sig i ett evigt helvete med en gnällig unge eller en bekymmerslös bunt grannar.

...

Efter kanske en halvtimma eller en trekvart somnade sonen, men låten var kvar. Den snurrade så att jag inte kunde somna om. 'S just my three second-ruuuuuh-huuuu-hu-heeeewl, that's why it's called my three-second-ruuuuu-huuuuhuuhuuuuule, my three second-rule.....

Efter ett tag sjöng jag med. Jag sjöng högt med tårarna rinnandes.

Därför fruktar jag inte döden. Så som jag ser det är döden en befriare. Vi har ljusa stunder, vi har mörka stunder, men enbart döden ser till att vi aldrig mer kommer att hamna i situationer som den där.

Monday, 17 September 2012

Pimpa

Ibland registrerar jag reklam där det står att man skall/kan pimpa saker. 

Saker jag blivit blivit ombedd att pimpa är: tårta (samt andra bakverk som muffins, kladdkaka osv), kokbok, frukost, dataskärm, barnvagn, linkedinprofil, cykel samt naturligtvis olika kläder. 
http://www.francopaniniragazzi.it/media/catalog/product/cache/1/image/5e06319eda06f020e43594a9c230972d/c/o/cop_p_gita_foresta_layout-1.jpg
Den här hunden är väldigt pimpad.
För mig som respekterar underklasskulturen i den amerikanska baksidan river det i mig att se ordet "pimp" så bastardiserat. 

Reklammakare, du vill alltså att jag skall pimpa min kladdkaka. Du vill att jag skall få min kladdkaka att gå ner på gatan och vänta på torskar att köra upp till kladdkakan, älska med kladdkakan i baksätet och sedan få kladdkakan att komma tillbaka med pengarna till mig. Det är en bisarr sak att vilja. 

Bloggskribent, du vill alltså att jag skall ta en stålgalje, vrida den samman till en piska och sedan piska min Linkedinprofils bak tills det att Linkedinprofilen ger mig alla pengar den tjänat, och slutar dricka så mycket gin med sina torskar.


Jag hade varit en väldigt bra pimp.

Sunday, 16 September 2012

Madonna-Hora

Här är en sak jag ofta funderar över: varför är Madonna så stor egentligen?

Madonna sjunger inte så värst bra, inte direkt bättre än någon annan. Inte heller är hon den mest attraktiva, vilket ju annars kunde vara förklaringen. Om hon inte sjunger bättre än någon annan, inte är mer underhållande eller för all del mer attraktiv, varför är hon världens största nu levande artist?

http://2.bp.blogspot.com/-lGIRVetdBCQ/TysmJb1rMfI/AAAAAAAACAA/BfkCH6K346Y/s1600/enhanced-buzz-wide-10531-1328212262-85.jpg
Jag kanske också hade haft storhetskomplex om jag varit
omringad av ja-sägare i 40 år, men då hade jag avskytt mig med.

 Hon har ju många, många kända sånger men det finns det ju många som har, och dessutom anar jag att folk på dansgolvet skriker och hoppar mer när det spelas en låt man känner igen än en låt som är skitbra. Och häri ligger min teori - folk misstar det som är populärt med det som är bra. Jag kan inte säga hur många gånger jag fått höra i en diskussion att The Shawshank Redemption är världens bästa film, den har ju legat etta på IMDb hur länge som helst. Jag vill minnas att The Shawshank Redemption var helt okej, om än förutsägbar, men som sagt en alldeles okej popcorn-rulle - däremot långt ifrån den standard man skulle lägga på en film med titeln i stil med "Bästa Filmen". På samma sätt skullew man kanske säga att Subway serverar nordamerikas bästa mat eftersom de har flest restauranger. Och här går min tråd in på snobbism.

Man måste skilja på underhållning, eller det man känner igen, och kvalitet. Det kan vara så att jag är en snobb på gränsen till misantrop, och det är faktiskt inget jag är stolt över. Tro mig. Men det färgar i vilket fall min syn på popularitet.
För att något skall bli populärt måste det vara tillgängligt till de breda massorna, alla måste förstå och alla måste känna sig underhållna hela akten igenom. Känslor skall vara kontrollerade och bli spelade som cyniska pianoforten av producenter. Varför kan vi se "Find Nemo" på IMDb's popularitetslista hundratals platser över "Army of Shadows", kanske min favoritfilm i genren? För att den är bättre? Absolut inte! För att den är mer tillgänglig, man kan luta sig tillbaka och bara låta den välbekanta gamla formulan fingra lite på det limbiska systemet.

"Men är inte underhållningsfaktorn det som betyder mest vad gäller film, musik eller vad det nu kan vara, Lisa? Betyder inte detta att högsta medelpoäng hos medelmänniskan är bäst?" frågar nu många som jag talat med om detta. Svaret är: "Mja." Vad som är bra eller dåligt är dels en personlig åsikt, dels måste det vara en subektiv egenskap.
Visserligen kan någon tycka att "Find Nemo" faktiskt är mer underhållande än "Army of Shadows", och för den personen är detta givetvis sanningen. Man kan personligen tycka att en sak är bättre än en annan. Men om vi accepterar en gång för alla att popularitet är synonymt med kvalitet som vi gjort i talande TV-program i stil med American Idol, då hade vi levt i en värld där Subway faktiskt gjorde världens bästa mat. Enligt BBC vore "Bridget Jones" en bättre bok än "Ulysseus".

För mig är Madonna en symbol för allt detta. Madonna är Subway, hon är musikens Shawshank Redemption. Helt okej, liksom, om än förutsägbar och lite äcklig i stora doser. Jag hade en lång funderare i morse om huruvida jag avskydde Madonna för att hon var självbelåten kvinna, snarare än något annat, men nej. Jag kunde fortfarande respektera James Brown efter hans självbelåtenhet och vansinniga kokain-orgier eftersom jag tycker om hans musik - jag avskyr Quentin Tarantino inklusive självbelåtenhet och vansinniga kokain-orgier eftersom jag ogillar mycket av hans filmskapande.


Jag hoppas att Madonna blir påkommen som pedofil så att folk äntligen kan sluta tjata om hennes inflytande och fantastiska talang. Inflytande har hon säkert, talang har hon inte.

Saturday, 15 September 2012

Vad kan man inte?

Jag har börjat läsa Tanja Suhininas blogg ganska regelbundet. Hon verkar så mysig och stark, en sådan person vill man gärna få bekräftelse av.

Idag berättar Tanja att hon skall hålla en liten lektion om orgasmen. Man kan anta att den skall fokusera på den kvinnliga orgasmen eftersom folk redan stirrat sig blinda på den manliga orgasmen. Det går inte en dag utan att man får den manliga orgasmen förklarad för sig på samma sätt som man förklarar toaletthygien för en treåring; den kvinnliga orgasmen vet ingen någonting om alls utom att den är svår.

I vilket fall fick det mig att fundera på alla sakerna jag inte vet och kanske skulle behöva fråga om. Jag är säker på att jag hade lärt mig något om jag gått på föreläsning, oavsett ämnet, såtillvida ämnet inte varit om min vardag ifrån mitt perspektiv. Tyvärr vet man ju inte när man inte vet något, och det är svårt att tipsa om bra saker som folk behöver veta om när man inte vet vad man inte vet.

Jag visste t.ex. inte om att "Shit Snubbar Say To Blattar" skulle få mig att fnittra som en skolflicka. Det var oväntat. Det borde ju vara skittråkigt trodde man. Men där lärde jag mig allt något nytt.

Friday, 14 September 2012

Bröllopet

Jag friade till min man när jag var ganska berusad på vin en fredag efter jobbet. Det var varmt och soligt och vi satt på en uteservering där vi alltid satt på fredagarna. Ibland grälade vi där, men oftast satt vi och diskuterade film eller klagade om något som hänt på jobbet. Vår servitör hette Andy, han var ifrån Australien (kanske) och vi fick honom att gå hem och titta på klippet ifrån när Arnold Schwarzenegger åkte till Rio med typ När & Fjärran.

Jag friade inte på riktigt. Jag sade att om det underlättade att vara gift så kunde vi lika gärna gifta oss, vi var ju familj iallafall och det kunde nog vara lättare att bevisa detta om vi hade papper. Min man höll med. Jag ringde kyrkan från jobbet följande måndag och bokade tid för vigsel. Vi fick tid i Skerike kyrka den 16e juli 2011. Min bror blev arg för att vi valde att gifta oss i kyrkan, men den var vacker och atmosfärisk och så kunde vi stoltsera med att vi hade en kvinnlig präst. Min mans familj skulle säkert bli imponerad.

Jag arbetade med en kvinna som hette Aisin. Aisin var mycket stolt över sin kvinnlighet och bar alltid korta kjolar, lösnaglar, stilettklackar och förklarade att hon var tvungen att gå upp minst två timmar tidigt för att ha tid att sminka sig, platta håret och välja kläder. Hon var själv gift och viftade ofta runt med sin enorma diamantring och sade saker som:
"Lisa, din man kommer bara veta vilken ring du vill ha. En man bara vet. Han får syn på en ring och så kommer han att veta att den är gjord för hans kvinna, universum säger det till honom. Om han inte vet vilken ring som är du, känner han dig inte tillräckligt väl. Fel ring, fel man."
"Lisa, du har bara en dag att vara en prinsessa. Rosor, rosor rosor! Jag betalar fortfarande av lånen från mitt bröllop, men det var värt vartenda cent. Jag hade en bikini täckt med diamanter på mig på efterfesten (fniss), kan du tänka dig så tokigt? Men allvarligt talat, du har världens bästa ursäkt för att shoppa."
"Åååååhh, bara underkläderna Lisa! Du måste köpa vitt siden, det blir dyrt men det får du kosta på dig, skit i att han kommer att ligga och snarka och inte se dem på, du kan vara vaken och titta på dig själv i spegeln! Och så skorna och klänningen och strumpebanden, tänk på allt som måste handlas..... ååååhhh, jag är så avundsjuk, jag vill gifta mig igen (gapskratt), så tokigt!"
Det blev till sist så långt ifrån Aisins tanke om det perfekta bröllopet att hon tog det som en personlig förolämpning.



Kolla hur vi matchar med bilen!

 I slutändan blev allt anpassat efter det faktum att jag var höggravid. Det mesta blev en kompromiss mellan att vi ville ha en rolig fest men att ingen av oss visste hur bröllop skulle vara och dessutom hade jag knappt ork att ta mig ur soffan för egen maskin.

Skorna blev chockrosa och riktigt fula, när jag ser dem nu påminner jag om en liten kulting som trippar fram på klövar. Klänningen var för liten och fick fästas ihop med stora spännen. Jag sov inte alls natten innan, så redan någon timma in i festen säckade jag ihop, i slutet kunde jag inte ens stå upp och tacka alla när vi gick eftersom min foglossning satte i.
Det var tur att jag faktiskt aldrig brytt mig om det där med bröllop och mest bara tyckte att allt var trams, annars hade jag nog varit besviken med min stora dag. Som det nu var skulle jag inte ändrat på någonting, utom kanske att jag skulle sett till att någon annan än min svärfar tog bilderna eftersom de enda bilderna som var okej är bilder han tagit på sig själv i spegeln inne på toaletten. 


Romantik är dyrt. Bröllop är dyrt. Dessutom är det jobbigt, det är svårt att tänka sig hur det kan vara värt besväret att ha ett stort sagobröllop.
Den bästa attityden man kan ha är att strunta i allt. Nästa gång skall jag iallafall inte vara på smällen.

Jag har ändrat mig.

I mitt tidigare inlägg skrev jag om hur mycket jag ogillade Breaking Bad.


Jag ogillar inte Breaking Bad längre. Igår tittade vi färdigt på säsong tre. Jag skulle lägga Breaking Bad samman med vilken annan skitbra TV-serie som helst.

Thursday, 13 September 2012

Frustrationen



Varför är kvinnor så svåra att göra film för? Eller snarare: varför är det så svårt att göra bra filmer för kvinnor?

Underhållning för kvinnor blir alltid betraktat med löje av allmänheten. Det må så vara att Harlequinromaner eller andra böcker som kategoriseras som chick lit ofta är under Nobelprisstandard, men den rituella förnedringen av dess läsare finns inte att skåda i någon annan genre av samma usla standard. Framförallt inte om läsaren är av manligt kön och läser t.ex. fantasyromaner eller science fiction, två generer som inte är uttalat ämnade för män men som har en stor majoritet av manliga läsare. Däremot hånar man hånet mot de som läser, vilket är en stor skillnad.
Allesamman berättar en unik historia.

Detsamma gäller film. Romantiska komedier och andra chick flicks är inte bara rituellt slaktade av kritikerna (jag räknar inte Amelia, det är en tjejtidning), de är rituellt slaktade på god grund. Kvinnor klagar ofta över hur kvinnliga karaktärer framställs i "killfilmer" (Transformers, James Bond, porr), men då glömmer de hur kvinnor framställs i tjejfilmer.

Man börjar nästan tro på de där konspirationsteorierna som folk mumlar om, det där om att kvinnor egentligen föraktar andra kvinnor och tycker om att se hur andra kvinnor bestraffas. Det är svårt att tycka om en kvinnlig karaktär som bara vinner och vinner och vinner, och som till sist vinner mannen bara för att överge honom eftersom hon bara ville ligga. En kvinnlig James Bond är omöjlig, inte för att hon inte är fysiskt stark nog att slå ner bovarna utan därför att hela publiken skulle hata henne; männen därför att de inte betalade dyra pengar för att se en tjej fajtas och kvinnorna för att den där slynan tror att hon är något. (Eller, det skulle jag skrivit om det inte vore så att det ju faktiskt funnits kvinnliga James Bonds, och det i filmen med mitt favoritsoundtrack av alla Bond-filmer.)


I filmer för kvinnor måste man börja med att se till att publiken vet att kvinnan inte är något hot. Hon må vara vacker som en dag, men hon är klumpig och totalt socialt efterbliven, hon är "precis som du och jag" och hanterar problem genom att gå hem och gråta och äta choklad. Hon vet inte om att hon är vacker, hon "kämpar med vikten" eller hamnar i en situation där hon måste ha på sig osmickrande klänningar, så lustigt! Och mitt i alltsammans vill hon bara gifta sig.... varje liten flickas dröm.

Det sorgliga här är inte att kvinnor framställs på detta sätt i filmer, utan att kvinnor faktiskt uppskattar det. Chick flicks är enorma. Kvinnor älskar dem. Kvinnokaraktärer måste vara sådana för att kunna sälja filmen.*
I filmer ämnade för män (Hall Pass, Just Go With It, Transformers) är kvinnor vandrande sex, men mindre intressanta. De är fruar eller bikinikroppar som kan flina åt huvudkillens smarta och roliga kommentarer, trots att han ser ut som Adam jävla Sandler och knappast hade kunnat få omkull en hyfsad brud om inte han varit rik eller hon varit drogad på något mycket starkt. Här finns en ursäkt, om än skitfånig sådan - killar tycker om att se killar göra awesome grejer, gärna killar som de kan identifiera sig med. En sådan ursäkt finns inte för tjejfilmen; där tycker tjejer om att se killar göra awesome grejer för att imponera på den kvinnliga huvudpersonen, som är övertygad om att hon säkert inte förtjänar honom eftersom hon ju typ går på toaletten ibland eller något annat lika tokigt. 

 Och vet ni vad? Det gör mig ledsen. Sorgsen, till och med. För att kunna se en film** med en hyfsad hjältinna måste jag göra den själv, men isåfall vet jag att mitt projekt kommer att gå åt helvete eftersom varken män eller kvinnor skulle vilja se den.

På plussidan kan man nämna att chick flicks ofta ger bra Kermode-recentioner. Bra som i underhållande, om inte bra som i bra.














* Undantag finns givetvis. Ett praktexempel är Ghost World som är en av mina favoritfilmer gjorda av stor-hollywood. Steve Buscemi, mmmmm.
** Undantag finns givetvis. Dessutom finns fler undantag i filmer som inte kommer från Hollywood, där filmer är profit och inte underhållning.

Vampyros Lesbos

Nu var det ett tag sedan jag hade min filmvecka. Det planade ut och rann ut i sanden, men nu är det banne mig dags att ta tag igen, och det med gusto.

Vampyros Lesbos var den första filmen jag såg med den legendariske regissören Jess Franco, och i mångt och mycket den bästa. Filmen är ikonisk - Francos första musa Soledad Miranda spelar huvudrollen som tystlåten förförerska, Ewa Strömberg spelar blondin, musiken är jazzig, drömsk, gungande och medryckande och Franco själv är med på ett hörn i den mest underhållande rollen. Dessutom är allt dubbat på tyska, vilket är ganska vanligt i Francos filmer.


Den uppmärksamme lägger märke till vissa trender i Francos sexploitationfilmer. Lesbiska adelsdamer i grandiosa villor är ett vanligt inslag, likaså att de två ledande kvinnliga karaktärerna lär känna varann genom ett spontant nakenbad i de salta vågorna.

Musiken är det som mest står ut igenom de flesta av Francos filmer. Om sanningen skall fram var de flesta av filmerna inte mycket att hänga i julgranen (han regisserade 10-12 filmer om året när han var verksam, ibland fler). Detta kan man inte klandra Franco så mycket för - idéerna är ofta originella eller framförda med charm och genuin värme, men budgeten var skral och de färdiga verken klipptes inte sällan till total oigenkännlighet av producenterna. Det mest talande exemplet där är nog "A Virgin among the Living Dead", där alla zombiescener filmades av Jean Rollin och klipptes in utan att egentligen ha något med handlingen att göra.

Vampyros Lesbos är långt ifrån en perfekt film, men jag anser att man måste behålla perspektivet när man ser på en exploitationfilm, speciellt om budgeten var mycket låg vilket nog alltid var mer eller mindre fallet med Franco. De problem som jag kan acceptera i en film av låg budget skulle vara skandalös i en film där budgeten låg på normal hollywoodstandard eller därikring. De säger att Ed Wood var den sämste regissören som levt - inte alls sant, han hade bara mycket låg budget och hade därför ingen chans att regissera annat än det han gjorde. Folk skrattar åt taffliga effekter eller halvhjärtade kulisser, men det är inte alls det som gör en bra film. Man kan lägga ner hundratals miljoner dollar i budget på en film och fortfarande inte få mer substans än man hade i "Glen or Glenda?"
Det Vampyros Lesbos däremot har är en drömsk atmosfär, medryckande musik, en fantastisk prestation av Soledad Miranda (som vanligt).... Inte en film att fnysa åt. Jag kan också å det starkaste rekommendera att var och en införstaffar Vampyros Lesbos Sexadelic Dance Party av Manfred Hübler och Siegfried Schwab, som är en av mina favoritskivor och där många av sångerna ifrån soundtracket är hämtade. Den tjuvaktige och o-originelle Tarantino använde låten "The Lions and the Cucumber" ifrån skivan till hans i mitt tycke bästa film, Jackie Brown. Filmens huvudsakliga tema spelas ifrån "The Message", som jag skulle valt att förlora oskulden till om jag kunde leva livet igen. 

Soledad Miranda dog i en bilolycka på väg till sitt stora genombrott år 1970. 




Handlingen är så som följer:
Den blonda Linda sitter tillsammans med sin fästman Omar (iförd hjälmliknande peruk) på en erotisk dansklubb. Staden är Istanbul, tidpunkten är eftermiddag, temperaturen är outhärdlig. På scen står en mörk, mystisk skönhet - Soledad Miranda - och utför en erotisk dans med en skyltdocka - en mycket stark scen.
Den mörka dansösen visar sig vara grevinnan Oskudar, en mystisk, tillbakadragen kvinna som bor i en tropisk villa på en privat ö. Linda kommer dit av någon anledning (jag minns inte riktigt) och dras djupare och djupare in i den lesbiska kicken. Men grevinnan Oskudar är knappast oerfaren - minst en tidigare blondin ligger på mentalsjukhus och yrar om den vackra älskarinnan, och bönar att hon skall komma in och ta kål på allt. Skall Linda sluta på samma sätt? Kan Oskudar älska som en människa, eller är hon dömd att för alltid vara ett tomt skal? Vem är den mördande galningen som kanske finns i huset? En nagelbitare med hög underhållningsnivå. 

Tuesday, 11 September 2012

Om romantiken

Åsiktsregistret har nog min favoritblogg. Ibland ororar jag mig att jag stalkar henne och hon börjar himla med ögonen som en stencool storasyrra år mitt tramsande, men det gör hon säkert inte. Hon är säkert lite tänd på karma och tänker att hon kommer drabbas av allt från parasitofobi till Alpers sjukdom om hon inte sköter sig, och hon skall ju bli läkare och kan skriva ut medicin själv och det är början till döden. Så fungerar ju inte karma om jag minns rätt, det fungerar nog bara som packning som kan göra en för tung för att komma ur samsara och uppnå nirvana, så man reinkarneras. När jag tänker på reinkarnation tänker jag på Camilla Parker Bowls menstruerande vagina.

Hos Åsiktsregistret kan man alltid få läsa lite fräscha idéer. Ta t.ex. dagens inlägg om Blondinbella - inte visste jag att sveriges kanske mest folkkära tjugoettåring har gått och förlovat sig! Alla har en åsikt, så även jag.

Isabella är 21 år gammal. Hennes pojkvän är 24 år gammal. De har varit tillsammans i tre månader. Det luktar pengar härinne.

http://svenskdam.se/files/2009/09/PrinsCharles_Diana.jpg
(Allpropå Camillas menstruerande vagina)
 Varje liten flickas dröm!
 När hollywoodkändisar träffas blir de genast stormförälskade och vill gifta sig nununununu! Vet ni varför? Därför att de kan. Och därför att de är dumma i huvet, antar jag.
Tänk tillbaka på de längre förhållanden ni har haft, mina damer, speciellt de ni hade i sena tonåren-tidiga tjugoårsåldern. Om ni inte är bittra, cyniska gamla häxor som jag minns ni dem säkert som alldeles förtjusande. Blev de intensiva snabbt? Sade ni att ni älskade varandra hela tiden? Svävade ni på moln? Tyckte ni att allt var perfekt och att ni skulle vara så himla lyckliga alltid? Vad hindrade er från att gifta er? Pengar. Inte bara det faktum att ni inte hade råd, utan vetskapen att pengarna ni lägger på en ring, en klänning, en fest, ett äktenskap, det är pengar ni inte har sedan. Det är pengar som är värda mer i mat, hyra, räkningar, lite sprit ibland, kanske ett par vinterskor....

Vi normala (alltså, vanliga) människor har inte råd att köpa en lägenhet för 1,5 miljoner kronor när vi blir sambo med en tjugofyraåring, även om det nu råkar vara vår drömlägenhet. Vi har inte heller råd att köpa diamantringar för att fira vår kärlek när vi varit tillsammans mindre än ett halvår - herregud, vi normala människor har inte råd att gå ut och käka om man inte ser till att fira tremånadersjubileum den 25:e.

Min man flyttade in hos mig efter tre månader då jag inte hade råd att betala hyran ensam efter att min alkoholistrumskompis flytt helt abrupt en morgon när hon var två månader sen med hyran själv, så inte så att det inte kan funka med snabba beslut. Skillnaden är investeringen, som smyckats ut till romantik. Jag själv kan inte se charmen med romantik - jag tycker att det bara är fjantigt att hålla på och sitta och ha romantiska samtal och titta varandra romantiskt i ögonen och ge varandra romantiska saker. Det charmar inte mig, det gör att jag känner mig fånig. Däremot tycker jag om att gå ut och äta tillsammans, promenera tillsammans, ha samtal om saker och ting. Det är bara romantiken som stör mig, den dödar allt spontant och sätter upp regler. Regler dödar roligheter, och utan roligheter har man tråkigt, även om man är romantisk.
Ach, ja.
När vi ser Blondinbellas vackra ring och antagligen lika vackra klänning och strålande leende ser vi inte romantik. Vi ser pengar. Har man råd att punga ut med en diamantring till sin tjugoettåriga tjej efter tre månader utan att sakna pengarna, då är det klart att man gör det. Känslorna blir inte djupare för att sakerna blir dyrare, men det är det som syns. Romantiken. Sakerna. Ställningstagandet. Vi är så säkra på varandra att vi sålde våra lägenheter och köpte en tillsammans!

Jag hoppas att Blondinbellas äktenskap blir långt och lyckligt.  Jag antar att hon jobbar hårt för sina pengar och att hon förtjänar dem, jag unnar henne allt det bästa. Däremot kan jag inte hjälpa känslan i ryggraden att om Blondinbella hade varit uppvuxen i Jokkmokk med föräldrar som hette Anna och Marku Enberg, och hon gått i gymnasiet och försökt bli journalist och träffat kompisar på fritiden, då hade hon inte varit så förälskad att hon tackat ja till frieriet, även om hon varit precis lika förälskad. Därför känns romantik så värdelös, just för att det är så dyrt.