Friday, 31 August 2012

Sinner

Ikväll ville jag ha fredagsmys. Oftast struntar jag i att det är fredag och har mys när jag vill, men nu var det ett tag sen. Min man är som man tänkte sig vuxna när man är liten - han köper chips och godis varje dag och avslutar varje kväll med att frossa tills han mår illa. Myset bestod i att jag åt sura jordgubbssnören och drack 1/3 vinare.

Det blev tidigare nämnda rödvin (jag hittade en som hette Argento!) och en dokumentär om GSA till middagen och efter maten blev det Jess Francos "Sinner - Diary of a Nymphomaniac" som alla trott var försvunnen för alltid. Den gavs ut av det utmärkta DVD-bolaget Mondo Macabro, väl värt en liten titt om någon är intresserad av den typen av film. Nej, den är inte porr, men man var ju tvungen att få folk att komma och titta så det var mycket grandiost chockerande titlar och generöst med bröst och sjuttiotalsmuff. Som vanligt var Franco själv med i en biroll, den här gången som blundrande poliskonstapel som utredde det uppenbara mordet på en stackars prostituerad. Man gör dem inte som man brukade. Det är så sant som det är sagt.

Trötthetens feministiska ställningstagande

Nu när jag inte arbetar är jag trött nästan jämt. Jag vet inte varför, men jag är totalt slut vecka ut och vecka in. Det vore ju bra lustigt att få en diagnos om cancer eller HIV som förklaring medan jag, den obotlige hypokondrikern, tillskriver sömningheten på understimulans och kanske min visdomstand (sånt där vet man ju inte).
När jag var 15 år ville min första pojkvän att jag skulle sluta raka mig under armarna och på benen. Han tyckte jag skulle se mer naturlig ut, och därför mer attraktiv. Jag vägrade blankt. Två år gick, och trots att den här killen i mångt och mycket var en stor jävla skitstövel som vred om mitt tänkande totalt och formade mitt tyckande till det sämre, fick han aldrig se mig med orakade armar eller ben. Anledningen var att det var för uppenbart. Ingen hade direkt sagt till mig att man kunde eller skulle säga nej även om ens pojkvän var en (i mitt tycke) skitsnygg, charmig, lagom äldre kille som älskade en över allt på jorden, eller så hade de sagt det men jag kunde inte tro det. Däremot hade det hamrats in i mig att min kropp var min egen och jag kunde raka den eller inte raka den och andra kunde dra åt helvete med sitt dömande. Den femtonåriga Lisa började sin sexuella resa med fel reskamrat och väskor packade med skit, rätt spår men fel tåg så att säga.



Nu, när tröttheten satts in, nu tänker jag annorlunda. Nu tänker jag att jag inte har sex för någon annans skull än min egen. Däremot skulle jag gärna sluta raka mig under armarna (inte på benen, jag verkar vara en smula allergisk mot benhår och får utslag om det växer ut det allra minsta) om jag bara haft energi nog att ta fajten. Men att sluta raka sig idag är inte bara att sluta raka sig. Det gör ens kropp till mindre min kropp och mer ett ställningstagande som andra kan ha åsikter om, och dessutom ha rätt att ta fram och vifta runt offentligt som de där amerikanska jättestora skumhänderna man ser på tv.
Jag känner lite samma sak om min BH. Som en kvinna med generös framsida är BH:n en vän i nöden och tillika nemesis. Jag får ibland ont i axlarna eller ryggen av en felformad BH utan tillräckligt stöd, men å andra sidan älskar jag att mysa runt i bara t-shirt. Går jag däremot ut offentligt med bara ett lager tyg framför brösten blir jag obehagligt medveten om detta och känner mig som en äcklig sexualförbrytare som är ute för att ragga fjortonåriga gossar, och mysighetsfaktorn når botten.

Vad säger ni, mina damer? Vad har ni för råd?

Familjen

Min mans familj är allesamman väldigt lika varann. Vad gäller patriarken och matriarken är det kanske inte så underligt, då de varit gifta i vadå, 35 år? Resten av syskonen talar allesamman likadant, uttrycker sig precis likadant, talar om i stort samma saker (fast med stora könsskillnader - traditionerna ligger i stenhårt), rör sig likadant. Undantaget är väl min man, som flyttade ut vid 18 års ålder och dessutom valde att frottera sig med andra i samhället, vilket går stick i stäv med resten av familjens vanor.

Min egen familj är väl mer mångfaldig kan hoppas. Vi använder antagligen samma uttryck och har någorlunda samma dialekt i stort, men det är bara jag och min mor som är lika till förvillelse. Det känns ju inte sådär jättekul att vara så lik sin mamma, men det är mer okej idag än det var för sju-åtta år sedan.

Det får en att fundera, gör det inte det? Det här med miljön och generna, vad är det egentligen som spelar in? En klassisk historia som cirkulerat länge berättar om tvillingar som separerats men finner varandra i vuxen ålder, och där de då har liknande klädstil, samma val av öl och tandkräm, gift sig med en kvinna som heter Betty osv. Att sådana enorma likheter är resultatet av genetik är väl uppenbart, utom just att det inte är det. Att man på sjuttiotalet bar stora, fula glasögon betyder inte att man har en speciell koppling, att man tycker om att dricka Budweiser och borsta tänderna med colgate är inget speciellt, och Betty måste ha varit ett väldigt vanligt namn. För till detta att de hundratusentals saker som de två inte hade gemensamt inte nämnts, och man börjar se en trend. Folk vill att det skall vara ett speciellt band mellan familjemedlemmar som man kan förlänga men inte bryta.
http://www.hafif.org/imaj/mansonilized/b-world-beat-nights-indian-night.jpg
Bild-googlar man "koprofili" dyker
Aishwarya Rai upp bland resultaten.

När mina svärföräldrar var här gled diskussionen in på seriemördare. Diskussionen glider in på de underligaste saker vad gäller det där gänget, det måste vara genetiskt. Första gången jag var över tvingade pappan oss att sitta ner och i tur och ordning titta på gamla VHS-band på en man som stryper en hund ("doesn't it sound like it's saying 'sausages'?"), en kort dokumentär om silikonbröst och till sist en ganska lång dokumentär om amerikas hemskaste gay-seriemördare, filmad från TV på tidiga 80-talet. Vid andra tillfällen har ämnen som koprofili och dess koppling till prostituerade i Dublin på 70-talet diskuterats vid matbordet. (Med diskuterats menar jag givetvis hojtats fram av patriarken, vi andra får liksom inte tillfälle att säga så mycket då pappan är 85% döv och måste kompensera med att skrika så han själv hör.)

Under diskussionen vi hade nu i helgen förklarade min svärmor i vilket fall att hon inte hade någon som helst tvekan att seriemördares problem kan spåras till deras mödrar. Det måste vara mammorna, förklarade svärmor. De kanske kväver ungarna eller slår dem eller gör något annat med dem som gör dem vridna. Så kan mycket väl vara fallet med vissa - vår mor är ofta den person med mest inflytande i vårt liv, och mors beteende under en vanlig uppväxt måste givetvis påverka oss i allra högsta grad om vi alls påverkas av andra människor.

Lägg till detta att vi dagligen letar efter mönster, orsak och verkan. Det är ett bra, sunt mänskligt beteende som fått oss att överleva hundratusentals år, men också fött sådana missfall som vidskeplighet vilket lett till häxjakter och new age.
Ingenstans är detta mer uppenbart än - som vanligt - inom föräldraskapet. Gråtande kvinnor förklarar dagligen att deras missfall helt uppenbart berodde på att de haft sex tidigt i graviditeten, gråtande mammor vrider sina händer och undrar om det var deras sätt att hantera tandborstningen som fick Junior att börja smygröka. I dessa genusmedvetna dagar är det svårare än någonsin att vara en okej förälder (det enda man kan hoppas på), då småsaker som smeknamn eller underkläder kan vara dörren mot framtida hndvridningar, och då har man verkligen ingen annanstans att ända sig än mot sig själv. Orsak sökes till verkan. Och det är därför man kan anta att smeknamn kan leda till att ens dotter en vacker dag masturberar män i bilar för meth-pengar, eller lever ut drömmen genom att bli flygvärdinna för Ryan Air.

Hemskheternas hemskheter.

Thursday, 30 August 2012

Hurra, expertsvar om sovsex!

Dan Savage to the rescue.

Min listiga (!) plan

Victoria blev så glad över min lilla lista jag skrivit att hon skrev en förtjusande kommentar för att tacka. Ropa inte hej riktigt än, Victoria, svarar jag såhär i efterhand. Jag hade en baktanke. Det var nämligen för att mjuka upp dig ordentligt så att du inte känner dig uttråkad och skriver en riktigt besk kommentar, för de tycker jag inte om. Det blir ett quid pro quo, som Hannibal Lecter säger - du får en liten till lista om hur jag tycker, tänker, beter mig och är klädd, så får jag jamsa lite till om andra människors bloggar. Det vet jag ju att du inte gillar.

Massor av bloggare skriver ju om det här med mensen och mensrelaretade produkter. Det kan vara så att alla bloggare jag läser har mens för tillfället och att det därför mensen är på tapeten, så att säga (en mental bild jag gärna dröjer mig kvar i).  Jag har ingen åsikt åt något håll, för mig är det ingen principsak eller laddad grej det där med att man får mens. Det är inte äckligt, inte läskigt, inte häftigt, inte snyggt, inte något alls. Det bara är. Jag tycker inte ens att det är tabu att prata om, eller snarare inte mer tabu än andra kroppsvätskor eller funktioner. Jag tycker t.om. att det är mindre tabu än bajs, och jag har ett barn under året.

En gammal chef berättade för mig att en fransyska som sedan slutade (till allmänt jubel) brukade diskutera sin mens med honom under lunchen. Hon var så konstig att det inte var svårt att tänka sig.

Vad tycker ni andra? Dela med er av menshistorier!



PS. Jag var och boxades idag. Vincent Gallo som jag skrivit om tidigare var med och ledde allt, fast han egentligen vikarierat färdigt. Idag var han nyförlovad och inte lika läcker. Han håller plötsligt på att tappa håret baktill, och dessutom lyckades jag tyda tatueringen på överarmen idag - det är en TMNT i silhuett.

Wednesday, 29 August 2012

Men alltså, vad fan?

Nu blir det ett blogginlägg om Lady Dahmers ledsna läsare. Ja, igen. Och igen och igen.

Lady Dahmer skriver om detta att herrar på krogen tar sig friheten att kommentera hennes utseende och utstrålning. En herre tyckte att hon såg hostile ut, alltså hotfull eller på attack. Det gjorde hon inte alls (eller, det vet vi ju inte, Lady Dahmer kan ju inte se sig utifrån, men det var inte hennes sinnesstämning iallafall).
Lady Dahmers tanke är att män tycker att kvinnor ser hotfulla ut när de inte gör sig feminina, alltså att de inte smilar och skrattar åt tråkiga skämt för att mannen skall känna sig manligare, eller sitter med benen i kors och rak rygg så man kan dra in magen extra mycket. Min tanke är att så kanske är fallet, men att det också har mycket med trevlighet att göra, alltså mänsklig trevlighet snarare än att män liksom känner sig hotade av kvinnor med putiga magar.

Nu behöver ju det ena inte utesluta det andra, och det är mycket möjligt att den här mannen verkligen tyckte och tänkte det som Lady Dahmer beskriver, snarare än att han bara ville vara trevlig och ha en trevlig diskussion med en trevlig människa på krogen. Det kan också mycket väl vara så att min ungdoms vår på irland spelar in, och jag är färgad av att alla vill prata med alla och ha så roligt som möjligt ute på krogen, att alla är vänner man inte träffat ännu och att livslånga vänskapsband kan knytas över några öl. Alltså talar man med personen som sitter med en min som en smiskad röv, som man säger, eftersom man vill muntra upp honom eller henne. Känner man att de inte svarar så socialt tar man väl hinten och drar, men det är inte det som är poängen. Poängen är att i min tankevärld och mina situationer spelar kön, könsroller och förväntningar ingen roll.

En (symbolisk, jag var ju inte där) situation, två tolkningar, alltså. Antingen kände sig mannen hotad av att kvinnan inte fnittrade och satt och poserade, som Lady Dahmer anser. Eller så ville mannen ha en konversation med en intressant människa, som jag anser.
Att man blir konfunderad när någon sitter och bara stirrar på en och vägrar svara eller ge direkt gensvar är inte konstigt, oavsett vilket kön man är eller vilket kön man talar med. Kan det vara så att det var mer konfunderande för den här mannen att en människa betedde sig så totalt utanför samhällets råmärken gällande vanlig hederlig trevlighet, snarare än att han var förbryllad över en kvinna som inte flirtade?

Priset går dock till Lady Dahmers kommentatörer, som vanligt. Kränkta kvinnor förklarar förnärmat att de minsann känner sig som objekt när de förväntas tala med främmande människor på krogen, och att omgivningen aldrig kan förstå varför de uppför sig aggressivt eller otrevligt. Kalla mig galen, men nog kan det kanske vara så att det är för att det inte är trevligt när någon uppför sig aggressivt eller otrevligt, totalt oavsett kön. Och varför måste man sitta och le, vara intresserad, lyssna, uppmuntra de man talar med? Det måste man inte, men det tillhör trevlighet att man gör så, och är man inte trevlig kan man inte heller klaga på att folk tycker att man är otrevlig sen.

Till Victoria

Vad har du på dig?
Morgonrock. Inköpt på Twilfit för inte så länge sedan, så det är det vackraste plagget jag har till vardags.

Hur mår du?
Bra! Jättebra faktiskt. Pojken är nyduschad efter frukostgröten och står och pladdrar, söt som melass. Inte kan jag deppa då inte.

Vad önskar du just nu?
Mer älskog.


Vad har du ätit idag?
Rostat bröd med hallonsylt.

Vad ska du göra ikväll?
Förbereda för imorgon bitti.

Vad ska du göra imorrn?
Jag skall ensam med pojken till sjukhuset för ögonkoll.

Vem saknar du?
Mest mig själv ifrån gladare, socialare dagar.

Senaste köp?
Två stickade tröjor från Lindex. De kostade bara 39 kr styck, men ingen passade så de fick bli presenter till min mor.

Vad skrattade du senast åt?
Sonen. Senaste riktiga personen var igårkväll då jag skrattade åt mannen.

Vad grät du senast åt?

Allt möjligt. 

Vem sov du senast med?
Min man.

Vad läser du just nu?
Madam Bovary.


Senast sedda film?
This is Spinal Tap


Vilken svordom använder du mest?
Men hellvittes jäääääävlarrrrrr....!

Vem var den senaste som ringde dig?
Vaktmästaren till vår lägenhetsbyggnad. Han skulle fixa balkongdörren men fixade ytterdörren istället, så sen gick den inte att stänga. Vi var tvungna att ringa Bevakningstjänst och be dem komma och stänga dörren, men det gjorde inget för han som dök upp var en riktig liten godbit som jag kunde stå och klä av med blicken som avslappning efter den långa veckan. Han vaktmästaren ringde iallafall flera gånger, nästan bara för att prata verkade det som.

Har du dejtat någon av en annan religion?
Tja.... massor av katoliker har det ju blivit.

Senast 3 inkomna sms?
Mor, mor, mobilsvar.

Vad stod det i ditt senaste skickade sms?
"Tack."

Vilket var ditt favoritämne på gymnasiet?
Litteraturvetenskap

Vilken är din favoritlukt?
Höst.


Vad är du rädd för?
Att sonen skall bli överkörd eller yxmördad av en psykopat, att mannen skall dö av lungcancer, att jag kommer att bli fattig Svenssonmamma.


En person du tycker är snygg?
Steve Buscemi.


Blir du lätt svartsjuk?
Nix.

Din favoritkaraktär ur en serie?
Oj.... Jag gillar Bunk i The Wire. Men jag gillar nästan alla i The Wire.

Vem skrev senast åt dig på facebookchatten?
Ingen aning.

Vilket språk hade du velat lära dig?
Jag blev vansinnigt sugen på spanska efter att ha sett El Topo.

Vad för sorts killar faller du för?
De som får mig att skratta, behandlar mig okej är är bra i sängen.


Vart vill du åka just nu?
Ingenstans. Just nu vill jag vara hemma. Eller kanske Amsterdam.


Vad önskar du dig i födelsedagspresent?
Ingenting. Pengar, kanske. Jättejättemycket pengar.

Uppdatering om sovsexet



Jag har snurrat lite på den här sovsex-grejen jag skrivit om tidigare, och jag måste nog göra ett återbesök där och göra en redigering, eller kanske snarare ett förtydligande.

När jag velade om huruvida samtycke måste vara uttalat slarvade jag på flera punkter, vilket gör texten i det närmaste totalt otydbar om man letar efter min åsikts kärna. Detta kände jag kanske redan när jag skrev texten, men stoltheten tvingade mig att vägra göra något åt det.
För det första tänkte jag att sovsex mest var sex som initierats under en av partnernas sömn, men inte ofta involverade ett helt samlag genomfört under sömnen. Och ett samlag som initierats under en persons sömn kan, och är, ofta en fråga om underförstått samtycke, däremot är det nog alltid bra att tala klarspråk vad gäller samlag som genomförts under sömnen.
Jag är f.ö. inte rasist.
 Detta är naturligtvis totalt beroende på att bägge partnerna känner varandra så väl att de kan dra gränser i vetskapen om vad partnern tycker, tänker och känner. Alltså - inte så att man har rätt till en person 24 timmar om dygnet eller oavsett vad den andre personen egentligen vill. Absolut inte. Låt mig dra en liknelse till en annan situation.
Jag antar att de flesta av oss har haft långtidsförhållanden. Efter det första året eller så vet man om ens partner är okej med att man smyger ner handen i byxfickan och nyper rumpan lite diskret när man är ute offentligt. Eller smyger upp handen under tröjan och känner på någons bröst när ingen kan se. Det betyder inte att man har rätt att göra så med sin partner, det betyder bara att man lärt känna personen såpass väl att man vet om personen tycker att det är okej. Man kan inte göra det med en främmande människa, eftersom det då är en total sexuell attack. Man måste veta om det är okej, och det vet man endast om man känner personen tillräckligt väl för att veta om det är okej. Alla tycker inte det, och då respekterar man det om man inte är en skitstövel.

Ett långt förhållande är alltså inte en biljett till automatiskt sovsex. Däremot är det så att man kan bli såpass intima att man förstår om ens partner tycker om att påbörja en sexakt när han eller hon sover.

Det kan tyckas fjantigt att göra en så stor grej om sovsex och det faktum att vissa tycker om det, och att många tycker om att bli väckta med en smekning*. Det tycker jag också. Därför vill jag försvara mig med att jag skriver detta som svar till tanken att allt sovsex är våldtäkt, vilket jag läst på andra ställen. Allt sovsex är inte våldtäkt, däremot kan jag se varför sovsex skulle behöva vara (och är) olagligt.








* Som sagt tidigare, min kusin läser detta och jag vill inte bli för grafisk. Låt mig bara förklara att varken jag eller min man har tid, ork eller lust till en sådan dekadent lyx som sovsex, så föreställ oss inte i akten när vi träffas. Tack!

Tuesday, 28 August 2012

Hormonerna

Idag har jag lidit följande humörsvängar:

Morgon: Sur och bedrövlig ungefär 20 minuter, sedan strålande glad. Läser om en seriegala där Robert Crumb var med och spelade med sitt band. Gråter lite över hur fint det låter.
Förmiddag: Fortfarande strålande glad. Känner mig pysslig. Pysslar lite med sonen. Tröttnar, låter sonen titta på lite youtube medan jag dricker kaffe. Känner mig skyldig, men orkar inte ta tag i saken.
Mitt på dagen: Jävligt trött, men tillfreds och lycklig. Hösten är äntligen kommen, jag känner mig harmonisk och mysig. Kramas mycket med alla omkring mig. Vill bo ute på landet och vara bondmora istället.
Eftermiddag: Somnar. Vaknar sur och sexuellt frustrerad.
Tidig kväll: Jätteglad, får inte utlopp för all min välvilja och glädje. Skriver överdrivet glada kommentarer på främmande folks bloggar. Oroar mig för att mina gamla favoritbloggar tycker att jag är skitjobbig för att jag kommenterar för ofta. Gråter.
Middagstid: Bestämmer mig för att röja ut alla köksskåp. Skriker på min man att han skall ta ut sonen på promenad för en jävla gångs skull, kallar honom kanske nazist.
Kväll: Köket och vardagsrummet är städat, sonen har nu ett lekskåp i köket fullt med leksaker och gosedjur, jag lyssnar på Hej Domstol. Gråter lite över att jag är känslomässig hämmad och inte kan göra andras liv bättre. Ringer maken och säger åt honom att komma hem eftersom sonen skall lägga sig.
Sen kväll: Får lust att kolla på Breaking Bad, en serie jag mår illa av att se. Äter min soppa med vinäger. Tittar på Breaking Bad och tycker om den. Tänker på en sorglig scen i en annan TV-serie. Gråter. Myser. Gråter.

En man i köket

En av sakerna jag och min man grälar om är det faktum att han är snart 40 år gammal och i stort är totalt värdelös vad gäller matlagning. Som man uppvuxen i traditionell irländsk familj var han totalt ovetande om hur man ser efter sig själv innan han flyttade hemifrån. Den yngste broderns fästmös faster dog precis, så de har flyttat in i hennes hus, men resten av syskonen bor kvar hemma. De betalar ingen hyra, ingenting för mat eller räkningar, de gör inga hushållssysslor eller har andra plikter i hemmet utom att hjälpa pappan med sin dator när den krashar, ofta pga knappt minne. Ingen hjälper mamman att duka eller duka av, tallrikar och bestick lämnas på bordet efter att de använts, portioner fylls av modern vid spisen och hålls varma i ugnen tills "barnen" är redo att äta. Orättvist, kan tyckas, eftersom modern dessutom högljutt klagar över hur hon alltid verkligen avskytt att laga mat och hon önskar att hon bodde själv så hon aldrig behövde sätta foten i ett kök, och dessutom är den ende i familjen som jobbar heltid och alltså är helt slutkörd efter jobbet. Med tanke på att alla i huset är så traditionella i sitt tyckande att mamman givetvis lagar all mat, städar allas rum, tvättar och hänger allas tvätt och t.om. byter lakan i allas sängar kan det tyckas underligt att ingen bryr sig om traditionen att kvinnor inte skall dra hem brödfödan eftersom de sliter hund hemma.
Man kan anta att min egen mans uppgifter var lika blygsamma innan han själv flög ut på egna vingar så det är ju inte konstigt att han t.ex. inte vet skillnaden mellan basala grunder som skivad och hackad lök, skillnaden mellan att svetta löken eller låta den ta färg och hur detta kan åstakommas, och så vidare. "Men hur överlevde han på egen hand?" brukar folk fråga när man klagar över detta, och svaret är dels färdigmat i ugnen och dels stir frys med färdiggjorda såser i Uncle Ben-stil.

Själv älskar jag att laga mat. Jag kan se fram emot en viss soppa en hel dag, och verkligen njuta av att förbereda grönsaker och tänka ut vilka kryddor jag skall använda och sådant jov, speciellt nu när jag inte har så mycket för mig. Nu funderar jag på att anmäla mannen till en matlagningskurs efter att han misslyckats med att värma färdiggjord pastasås med korvbitar, men han kan ju ingen svenska så det blir nog pengar i sjön.

Nu gör min man så mycket att jag vägrar att känna mig utnyttjad vad gäller det faktum att jag lagar varje måltid alla äter, inklusive vår son eftersom färdig barnmat är dyrt och jag är snål. Men nog hade det varit roligt att kunna veta att om det skulle vara så att han var tvungen hade mannen kunnat bita ihop och göra något enkelt, men det fungerar inte. En gång skulle han göra frukost på sängen till mig, men efter att ha förklarat hur man kokar ägg, googlat hur man kokar ägg, läser de googlade instruktionerna högt, förklarat dem på tre olika sätt, hällt upp lagom mycket vatten och valt temperatur på plattan var man inte så sugen på frukost på sängen längre. Jag skall uppmuntra min son att tycka om god mat och tycka om att laga god mat. Hans fru, man eller kompis skall banne mig kunna få ett ägg åtminstone. Annars är hela mitt liv ett misslyckande.

Monday, 27 August 2012

Äntligen ensamma



Nu har svägerskan åkt hem. Egentligen åkte hon i fredags, men svärföräldrarna kom i onsdags och bodde också, så det blev inte föräldrafritt här hemma iallafall. Herregud vad jobbigt det är att tvingas vara artig, belevad, hederlig, lustig, glad, intelligent och en god mor till deras antagligen enda barnbarn. Min man är givetvis snyggast och mest lockande i hela släkten, annars hade jag ju gift mig med någon annan, men det var aldrig någon risk eftersom resten av släkten är i så dåligt skick att de alla kommer att dö boendes hemma.

Annars har det inte hänt så mycket som min make tillåter mig att delge andra. Vi har ett sådant moget och fint förhållande att jag respekterar hans önskemål att inte skvallra om alla tokiga saker hans föräldrar och syskon gör och säger, så respekterar han min önskan att inte tjura. Min svärfars intresse av fotografi har jag redan nämnt tidigare dock (under de fyra dagarna de var här tog han säkert över 800 bilder) och därför kan jag dela med mig av bilderna nedan där svärfar dokumenterat den svenska sommaren i all sin prakt.

En bild smygtagen genom fönstret där jag och
svärmor handlar på Lidl


En parkeringsplats


Lidl där vi handlade en gång

Radhus

Det fanns även en hel serie bilder ifrån avresan då svärfar "tvingades" vara på flygplatsen hela natten innan avresan (i verkligheten valde, eftersom han gärna tar tillfället i akt att fotograferar roliga saker, som sig själv inne på en offentlig toalett), men vi slängde alla redan. Bilderna var mest av hans fru som låg och vilade under ett bord, men även andra personer som låg och sov. Förra resan blev han nästan arresterad efter att ha blivit påkommen med att ha smygfotat sovande damer, vilket han ansåg löjligt eftersom det var helt oskyldigt och damerna inte skulle smickra sig, det var helt oskyldigt.

Nåja, nu skall jag äntligen sova. Godnatt med er.

Friday, 24 August 2012

Saker jag irriterar mig på rörande min svärfar (hittills)

En kort lista inkluderar försyndelser såsom:

  • Dricka te och lämna mjölken ute, varje gång. Vi har nu en liter sur mjölk vi köpt i förrgår.
  • Lämna tepåsar överallt. Använda tepåsar har hittats på köksbordet, i mitt diskvatten samt pappersförsamlingen. 
  • Säga "om jag petar på lillkillen såhär börjar han gråta. Titta! Pet - gråt. Pet - gråt. Pet - gråt. Hahahahahaahaa!" med jämna mellanrum.
  • Byta byxor i vardagsrummet. 
  • Prata om sin blogg ("Det hela började 2005, Lisa....") i över två timmar.
  •  Bre smörgås och bara bre på små munsbitar med smör eller messmör. Alltså, en tuggstorlek messmör i taget, så hans saliv kommer på smörkniven när han tar på nästa klick. 
  • Putta bort mig resväskorna med orden "Hahaha, flytta på dig, kvinna! De här orkar du inte med!" Jag orkade verkligen med, väskan vägde mindre än min elva månader gamla son.
Han har varit här i mindre än 24 timmar.

Wednesday, 22 August 2012

Ännu en dag försvunnen

Mannen tog med sig sin syrra och lillkillen och drog till Stockholm över dagen, och vad har jag gjort? Först tvättade jag i fyra timmar, sedan kollade jag på Jeremy Kyle och nu sitter jag och gör ingenting. Facebook. Uppdaterar mejlen för att se om det kommer in nya kommentarer. Facebook. Uppdaterar mejlen. Facebook. Uppdaterar mejlen. Åh, en rolig text om reaktioner på congressman Todd Akins påstående att kvinnor inte blir gravida efter riktiga våldtäkter eftersom kvinnans kropp stänger ner sig. Blir depremerad. Facebook.

Någon som har några tips? Förra gången jag kollade på film utan mannen lackade han ihop totalt eftersom han sett fram emot att kolla på alla intressanta filmer i hela världen med mig, så det är ute. Då hade jag kollat på Kekko Kamen, en konstig japansk film baserad på en tecknad serie om en superhjälte som döljer sig baken sin nakenhet och har en vagina som sprutar blixtar och dunder. Alltså ingen superintressant högklassfilm som måste upplevas, direkt. (Nsfw)


Så nu sitter jag och funderar på vad man kan göra. Klockan är bara 18,16, för tidigt att öppna en vinare och lägga sig och försöka tycka om att bada?


Tuesday, 21 August 2012

...och så lite snabbt om sovsex innan det är dags att sova

Jag tog precis en tablett. Ett snabbt blogginlägg som svar på Fannys text om sovsex.

Hela diskussionen startade lite kort såhär: En man frågade sin tjej om hon ville ha analsex. Det ville hon verkligen inte, och hon klargjorde detta väldigt tydligt. Inget analsex, antagligen aldrig analsex, inget hon är intresserad av, punkt slut. Mannen accepterade väl, men kom sedan på sig själv med att ha analsex med sin flickvän medan hon sov, enligt honom eftersom han "träffat fel", bara tänkt ha lite nekrofil-doftande sovsex i vaginal väg men råkade ha analsex istället. Som det kan bli.
Tjejen svarade med att anmäla sin kille för våldtäkt och han blev dömd, dock blev han sedan friad i hovrätten och dessutom tilldelad skadestånd. Motivationen var så som nedan:
"Hovrätten menade att mannen i och för sig varit medveten om att kvinnan sov och att hon inte tyckt om anala samlag. Dessutom hade kvinnan befunnit sig i ett hjälplöst tillstånd då hon sov.
Däremot ansåg rätten att det inte gick att bortse ifrån mannens förklaring att han hade "träffat fel" och att det därför inte var visat att det rört sig om ett analt samlag."
 Historien finns att läsa lite kort här.

Debatten har nu förflyttats från huruvida tjejen ljugit (varför, kan man undra - killen har efter vad jag läst hållt med om allt hon sagt), till hur man skall behandla sovsex inom förhållanden. Behöver man uttalat medgivanade för att sexa någon som sover? Ja, säger Fanny. Nej, säger jag. Borde det fortfarande vara olagligt att sexa med en partner som sover? Ja, säger Fanny. Mja, säger jag.

När man har ett förhållande med en person lär man känna personen och respekterar antagligen personens gränser. Jag kan gå fram till min man och klämma lite på honom, jag kan inte gå fram och krämma en främling. Min man kan gå fram och klämma lite på mig, men han kan inte gå fram och klämma på en främling. Vi kan göra detta därför att vi vet att den andre är med på noterna, trots att inget medgivande uttalats. Man kan göra saker med sin partner som man inte kan göra med en främmande människa eftersom medgivande efter ett tag kan utmätas efter karaktär, snarare än ord. Man lär sig helt enkelt vad sin partner vore eller är okej med. Det är därför man kan använda en partner eller annan närstående i situationer då en person inte har möjlighet att ta ett beslut (organdonation vid olycksfall, t.ex.). Man vet vad personen vore okej med, vad personen tycker om och vad personen vill, även om det inte är uttalat. Man ber inte om lov varje gång man gör något sexuellt med en person, och man väntar inte till ens partner säger "ja, det där vill jag göra" innan man fortsätter. Man vet hur långt man kan gå, eftersom man känner sin partner i sådana sammanhang.

I de allra flesta fallen älskar och respekterar man varann i ett förhållande, och ett nej till analsex leder i princip aldrig till en artikel i Dagens Juridik. Man hade hoppats att folk inte träder över sina partners gränser, oavsett om de är uttalade eller outtalade, precis som man hoppas att folk aldrig ångrar sex och gör falska våldtäktsanklagelser. I kort - man hoppas att numren var så små att man inte skall behöva lägga in sådana situationer i diskussioner om våldtäkt, och döma ut alla väldtäktsanklagelser eller alla situationer där folk har sovsex, som potentiella undantag snarare än regler. Tillstånd till sömnsex eller påbörjan av sovsex ges ofta, speciellt av män kan jag tro. Hur nu det kan komma sig.

Nya sökningar


Sökord

mondolane min hemska barndom
underbaraclara
lady dahmer
http://mondolane.blogspot.se/2012/07/min-hemska-barndom.html
analsex
gammal kvinna naken
genomskinlig bh
har sjukt tråkigt
incest porr
japanska horor i höga klackar
 
 
"Gammal kvinna naken" borde jag faktiskt skriva om någon dag.

Jag är inte elak

Alla andra bloggar om komiska diskussioner som de haft med folk, så jag tänker inte känna mig elak om jag skvallrar lite om svägerskans besök....

Hela den släkten är liksom rädda för tystnader, så de kan lugnt pladdra på bara för att det aldrig skall vara tyst. Helt plötsligt när man sitter och dricker kaffe och suckar lite menande åt vädret, eller kanske står och brer en macka, eller tröstar pojken för han ramlat, så blir det för tyst. Då börjar någon att högljutt förklara sitt gamla system för att vinna på hästkapplöpningen (de är alla fattiga) eller prata om vilka på deras jobb som återvinner vad och isåfall i vilken låda, eller hur många dagar det tog dem att sluta att använda socker i téet samt varför och vilka andra i släkten som slutat använda socker i vilken dryck och varför. Sådana saker. Det blir ju jobbigt at lyssna på efter ett tag eftersom man ju faktiskt inte bryr sig för det mesta, men de är iallafall väldigt trevliga. Ich liebe mina ingifta släktingar, det är bara en kulturkrock. Eller något.
Iallafall har svägerskan vart här i 36 timmar och vi har haft följande diskussioner:

Svägerskan: Mmmmm, frukost! Mmmmm.... vad skall vi äta? Skall jag plocka fram något?
Jag: Vad vill du ha? Rostat bröd och ost, blir det bra?
S: Mmmmmm, rostat bröd, mmmmm..... mmmm..... jag plockar fram osten. Oj! Vilken stor ost! Shit, vilken jätteost!
J: Mja, den är väl normal storlek.
S: Mmmmm..... ost ost ost ost ost ost ost ost..... Oj, vad är det där för något?
J: Vad?
S: I kylen. Bredvid osten. En burk pickles? Vilka exotiska pickles!
J: Va?
S: Mmmmmm, exotiska pickles! Det har vi inte i Dublin, där är alla pickles svarta. Fatta att ha gröna pickles, exotiskt, det skall jag berätta för alla när jag kommer hem, vi har bara svarta pickles, är de färgade eller bara speciella, goda goda pickles. Fast jag tycker inte om pickles. Blä säger jag till sånt. Blä blä blä. Pickles tycker jag inte om. Tänk om jag åt det av misstag, jag hade kräkts.
J: Menar du oliverna?
S: Ja.Gröna oliver, vilken grej!
J: Dags för kaffe.



Jag: Vilken tur att du tog med dig leggings när vi var och tränade.
Svägerskan: Jag vet. Först tänkte jag inte ta med dem, sen tänkte jag, "äsch, jag tar med dem. Varför inte? Jag tar med dem i väskan, nu packar jag ner dem. Lika bra att ha dem med, nu packar jag ner dem. Så. Nu packar jag ner dem i väskan, varför inte?" Sen packade jag ner dem, fast jag först inte alls tänkte packa ner dem, men sen ändrade jag mig och så packade jag ner dem iallafall.
J: Ja, det var tur.
S: Och så tänkte jag med mina ballerinaskor också, som jag hade när vi tränade. Först skulle jag inte plocka med dem, men sen packade jag dem ändå. Lika bra att packa dem, liksom, och sen så - poff! - skulle vi och träna, då kunde jag ju ha ballerinaskorna!
J: Ja, tur.
S: Jag tror det var Gud som sa till mig att jag skulle packa ner dem.
J: Okej.


Svägerskan: Skall jag ge lillen nappen?
Jag: Okej. Eller nej, gör inte det förresten, för ha....
S: Hääääääääär kommer nappen! Gapa gapa gapa, här kommer nappinappen.....
J: Okej. Men det jag tänkte säga var att annars försöker vi att inte ge nappe....
S: Jag förstår precis. Ni vill inte ge nappen om han inte sitter i vagnen, och nu är han i vagnen så det är okej.
J: Mja, det jag tänkte säga var att vi inte vill g...
S: Jag förstår precis. Ni vill inte ge nappen om ni inte är ute med vagnen för att det är skönt att ha lite tyst när ni är ute med vagnen. Got it.
J: Mjaej, alltså det jag tä...
S: Alltid nappen i vagnen. Got it. Eller hur, lilla plutten, visst skall du alltid ha nappen i vagnen jämtjämt så mamma och pappa kan ha lite tyst och skönt utan dig ett tag. Inget att skämmas för, Lisa. Du är ingen dålig mamma för att du inte orkar lyssna hela tiden. Herregud, jag ser ju hur trött du är, du är jättesmart som alltid har nappen i vagnen så du äntligen kan få lite ensamtid. Undra på! Här går du och längtar efter att få det lite tyst och skönt, nappen är det enda som hjälper och då är det fan klart att du alltid ger nappen så fort ni kommer hemifrån.
J: Nja, alltså vi ger int....
S: Härlig väder! Där kom solen fram, hallå där herr Sol, var har du varit hela dan? Pappa berättade att han varit i Sverige sexton dagar allt som allt och det har regnat på femton av dagarna. Mmmmm, sol sol sol sol sol sol sol..... sol sol sol sol sol..... oj! Där gick solen i moln. Blir det regn? Hallå där, lilla herrn i vagnen, stoppa tillbaka nappen genast! Du skall alltid ha nappen, hörde du inte vad mamma sa?

Tack, Barbiiee

Barbiiee, AKA Linnea Nordqvist, hade en bild av rumpor uppe som man hittar när man bildgooglar "rumpa".Såhär ser bilden ut.
En intressant bild som uppmanar till debatt.
Jag blev så intresserad att jag gick in och tittade på Barbiiees blogg (hon är förresten sarkastisk om bilden ovan - varför kan inte tjejer vara naturliga, undrar hon).

Så nu har ni Barbiiee att tacka för följande guldgruva i informationsväg. MondoCane presenterar - 100 frågor (typ) om mig!


Personligt:
1. Ditt  namn? - Lisa
2. Född? - 1986
3. Längd? – 160 cm
4. Vikt? – Ingen aning. 70 kg kanske.
5. Smeknamn? – Mad Dog, Tango, Grengerg
6. Vart bor du? - Västerås
7. Vad gör du på fritiden? – Jag har bara fritid. Jag tar hand om min son och så.
8. Beskriv ditt utseende (hur känner man igen dig)? – Kort, brunhårig och svettig.
9. Vad är du mest missnöjd med din kropp? – Magen, kanske. Men den stör mig inte så mycket.
10. Vad är du mest nöjd med? – Tja…. Låren ser väl bra ut.
11. Vad har du för uppfattning om dig själv? – Jag ångrar mig hela tiden. Det är min uppfattning. Dessutom skäms jag alltid över hur pretentiös jag är.
12. Vad vill du jobba som äldre? – Som äldre? Just nu vill jag jobba inom ekonomi och finans.
15. Någonting du vill berätta om dig själv, som vi inte vet? – Jag har alltid haft en crush på Steve Buscemi.
16. Kan du själv säga att du ser bra ut? – Tja, det gör jag väl.
17. Hur mycket bryr du dig om ditt utseende? – Ganska mycket. Inte så att jag lägger mycket tid på utseendet, men jag känner mig nere när jag känner mig ful.
18. Är det någonting du inte kan strunta i att göra dig i ordning med? – Nej.
19. Någon vana? -  Nej.
20. Lyckotal? – Nej.
Specielltvänner/folk:
21. Vad heter din bästa vän? – Jag har ingen bästa vän.
22. Hur många nära vänner har du? – Ett par stycken.
23. Anser du dig själv vara "känd" i ditt område? – Bland ungarna, inte bland de vuxna.
24. Vet många personer vem du är? – Nej, inte direkt.
25. Hör man ditt namn på skolan, vet alla vem du är? – Skolan?
26. När var du senast med någon kompis? – Ingen aning. Igår tror jag.
27. Känner du dig tvingad att umgås med vissa kompisar? -  Ibland.
28. Vem sov du senast hos av dina kompisar? -  Shit, det var länge sen.  
29. Vem sov senast hos dig? – Samma där. Säkert något gammalt ragg innan jag blev tillsammans med maken (jag räknar inte maken, enligt Gud är vi samma)

Romantik:
30. Vill du ha ett förhållande? – På sidan av? Mjaej, det tror jag inte.
31. Vill du helst att din kille/tjej ska vara äldre eller yngre än dig? -  Äldre.
32. Är du kär? – Ja.
33. Tycker någon om dig mer än som vän? – Min man hoppas jag väl på.
34. Är du redo för att satsa på ett förhållande? - Har ett förhållande
35. Hur långt vill du gå med din tjej/kille? -  Just nu? Ingenstans.
36. Tänker du mycket på utseendet hos din tjej/kille? – Ja. Jag brukar ansa honom när han blir för hårig om öronen, t.ex.
37. Vågar du säga "jag älskar dig" i verkligheten? – Ja.
38. Skulle du kunna vara tillsammans med någon på din skola? – Det var jag.
39. I din klass? – Det tror jag inte. 
Från kram till sex:
40. Har du kramat motsatta könet? - Ja
41. Har du någongång bara velat gå fram och krama någon? - Ja
42. Har du kramat någon du tycker om inför folk? - Ja
43. Har du pussat någon i motsatta könet? - Ja
44. Har du pussat någon i medsatta könet? - Ja
45. Har du pussat den du tycker om? - Ja
46. Har du pussat någon inför folk? - Ja
47. Kysst någon inför folk? - Ja
48. Hånglat inför folk? - Ja
49. Vem var ditt första hångel? – Min första kille.
50. Hur många har du hånglat med under en kväll? – Oj, många säkert.
51. Vem är ditt bästa strul? – Ingen aning. 
 52. Och vem är ditt senaste? -  Mitt senaste strul? Mja, innan mannen strulade jag väl med en snubbe jag var tillsammans med lite löst.
53. Ditt snyggaste hångel? – Ojojoj…. Många många.
54. Skäms du över att hångla inför folk? – Ja. Jag tycker det är äckligt när man ser folks hångerslem.
55. Haft sex med någon på offentlig plats? - Ja
56. Haft sex överhuvudtaget? - Ja
57. Hur gammal var du första gången? - 15
58. Hur gammal vill du vara första gången? – Äldre än 15
59. Blivit dumpad efter sex? – Ja.
60. Har någon av det motsatta könet sett dig naken? - Ja
61. Har du gjort något av detta med de medsatta könet? – Ja

Tankar & skit:
62. Har du någon fobi? – Ja. Jag har fobi mot insekter, speciellt skalbaggar.
63. Har du någon allergi? – Nej, inte direkt
64. Vad tänker du på innan du somnar? – Snurror och flygande drakar.
65. Vad är de första du tänker på när du ser en person? – Jag tittar på skrevet. Samma när jag tittar på hundar.

HÄR SKA BARA TJEJER SVARA!
66. Vad tycker du bäst om att höra att du är snygg eller höra att någon tycker om dig? - Att jag är snygg. Jag vet redan om folk tycker om mig.
67. En galen kväll med tjejerna eller en mysig kväll med killen? – Just nu? Galen kväll med tjejerna.
68. Vad kommer först, killen eller din bästa vän? – Jag kommer först.
69. Hur ofta tänker du på killar omkring allt annat? – Vad betyder det? Ingen aning.

HÄR SKA BARA KILLAR SVARA!
70. Vad tycker du bäst om att höra att du är snygg eller att någon tycker om dig? -
71. Vad kommer först, tjejen eller träningen? -
72. Hur ofta tänker du på tjejer omkring allt annat? -
73. Runkar du regelbundet? -

Vad väljer du?
74. Oskuld 40+ eller icke oskuld med åldern 13-? - Icke oskuld med åldern 13
75. Vänskap eller förhållande? - Förhållande
76. Snyggaste killen/tjejen i stan med sämst personlighet eller fulaste killen/tjejen i stan med finast personlighet? - Finast personlighet....
78. Vad är sexigast, naket eller underkläder? - Naket
79. Hur gammal är du helst i mellan 7-13? - 9

Skulle du?
80. Kunna byta liv med någon? - Nej
81. Isåfall vem då? - 
 82. Vad skulle du göra om du fick byta liv med de motsatta könet för en dag? - Kollat om det var någon skillnad på tankarna.
83. Kunna visa dig naken för hela klassen om du fick 10.000 kr? - Ge mig en vinare så gör jag det eventuellt gratis.
84. Kunna ha sex med en pedofil bara för att låta en nära vän leva? - Nej. Låt hen dö.
85. Kunna sova ute på vintern? - Nej
86. Kunna flytta till ett annat land, vilket isånafall? -  Nej.
87. Kunna slösa ditt liv på ciggaretter & droger för att du mår dåligt? - Nej, det där hör glädjen till. (Eller ja, kanske.)

Klädstil:
88. Anser du dig själv vara en speciell stil? - Nej
89. Vad klär du dig i oftast? - Klänning
90. Tänker du alltid på vad du tar på dig? - Ja
91. Klär du dig dyrt? - Jag klär mig billigt.
92. Vad kör du på: Fashioncorestilen, Fjortisstilen, Bratstilen, Modestilen, Vanligt eller något annat? - Jag vet inte ens vad det där betyder.

Senaste 48 timmarna har jag?
93. Pussat någon? - Ja
94. Haft sex? - Nej
95. Fått en kram av en helt okänd? - Nej
96. Ringt någon? - Ja
97. Blivit uppringd? - Ja
98. Funnit kärleken? - Nej
99. Kollat på google? - Ja

SISTA FRÅGAN!
100. Hur lång tid tog detta? -  Ca 10 min.

Monday, 20 August 2012

Stoppning

Min mans syster är och hälsar på. Hon är en trevlig filur, hon pratar lite sluddrigt så man förstår inte vad hon säger men det gör alla i den släkten utom den gamle patriarken som är döv och därför vrålar. Jag och min mamma skulle gå på zumba (enligt min sympatiske kamrat J, den mest borgerliga träningsformen) och träna lite nu i eftermiddags och plockade med oss svägerskan så hon skulle få lufta skinkorna lite efter allt sittande på flygplanet och bussen. Som ni kan se på bevisbilden så är min svägerska en ganska späd liten dam, jag tycker mig se att hon har blivit ännu lite tunnare sedan denna bilden togs på vårt (alltså, min och mannens) bröllop.
Man måste tänka på att
respektera svägerskans privatliv
I vilket fall tillbringade hon flera minuter med att försöka täcka rumpa och lår med sitt linne för att se till att ingen "skulle behöva titta på hennes fläskiga arsle". Jag själv har en stor, rund rumpa, som jag f.ö. tycker väldigt bra om - jag gillar rumpor, stora som små. Jag tycker det är fint när folk har karaktäristiska kroppsformer, mitt största problem med skönhetsnormen är att den är så enformig att man tröttnar. Föga erotiskt när man träffar en person som man redan sett tusen gånger samma dag, på reklampelare och tidningsomslag. (För mig.)

Nu handlar ju hennes linne och träningskläder om vilka åsikter folk har om hennes rumpa, men jag tycker att det är ledsamt att så många damer fortfarande drar runt på tanken att om de har kroppsdelar måste de vara fula. Har man en mage måste magen vara ful och kläder införskaffas för att dölja magen. Har man en rumpa måste rumpan vara ful (den ser ju inte ut som tidningsrumporna!) och den måste täckas så att andra inte ser vilken ful rumpa man har. Det är liksom default setting, att kroppsdelarna är fula och måste döljas till varje pris.


När jag var ung trodde jag att jag hade världens fulaste bröst och rumpa. Magen var väl okej (fast ingen fick se den iallafall, om den skulle råka vara ful), men brösten var jättekonstiga, alldeles för stora och helt missformade. Rumpan kunde man ju inte direkt se, men det lilla jag sett verkade inte lovande, och därför var jag övertygad om att den också var totalt motbjudande. Jag bar i princip aldrig byxor, eftersom jag inte ville att någon ens skulle se konturen av min rumpa. Den första komplimangen jag fick för min rumpa var av en kollega när han var full, och jag hade aldrig hört tidigare att jag skulle ha något annat än (som bäst) totalt alldaglig, trist, fet rumpa som ingen människa skulle kunna tycka om.

Sexuella trakasserier när de är som bäst.

Jag tycker inte om genus i praktiken

När jag tänker "genus" tänker jag medveten tanke som konsument. Det är så jag ser det. Att man står i affären (eller var man nu skaffar sina kläder, syr dem själv eller handlar online eller stjäl dem från torkvindor) och tänker "vilket intryck ger jag med de här kläderna? Hur kommer mitt barn att framstå? Varför väljer jag de här kläderna?".
Grundtanken är väl att man skall välja kläder som inte tvingar in barnet i ett speciellt kön, så att han/hon (jag ogillar hen, kanske för att jag egentligen är rädd) kan växa upp och välja. Välja kläder, välja lekar, välja egenskaper, kanske välja kön. Därför skall genus inte vara begränsande utan tvärtom ett redskap till att välja från hela könsspektrat, alla färger och mönster istället för avdelningar för pojkar och flickor. Det är en trevlig tanke. Jag själv köper ibland kläder på flickavdelningen för min lilla pojke, men då är de oftast ganska neutrala kläder - skjortor, tunikor och mjukisbyxor - då det ibland kan vara svårt att hitta mjuka kläder utan plastiga tryck på pojkavdelningen. Detta gör mig i mina ögon inte speciellt genusmedveten, då jag ju faktiskt bara köper en typ av kläder oavsett vilken avdelning dessa kommer ifrån. Tanken att man bemöter små pojkar i snickarbyxor och keps på ett annat sätt än man bemöter små flickor i prinsessklänning gör att jag tycker att problemet ligger i bemötandet snarare än kläderna, men jag kanske bara behöver bli mer insatt i frågan, vad vet jag.

I helgen var jag på en sammanställning med vänner och bekanta. Många barn var närvarande, då värdparet själva har fem barn och andra vänner tog med sina barn att leka. En man som jag känner (vi kan kalla honom J) tog med sin egen fyraåriga dotter att leka med värdparets lilla flicka i samma ålder. J själv är stenhård kommunist och sjöng en hyllningsvisa till Stalin som snapsvisa, och klämde ur sig många kommentarer om mitt eget arbete för ett multinationellt företag, min träning och andra bevis på att jag var en borgare av värsta slag, allt med sur min och ogillande tonfall. Det smakade minsann inte att dricka med borgarbrackorna.
Givetvis (eller varför givetvis?) är J också väldigt mån om att dottern växer upp i en könsneutral omgivning, men han har en helt annan idé om genus och könsneutralitet vilket betyder att han slänger alla kläder han får i present till sin dotter, om de inte är bruna, gröna, marinblå eller gråa. Rosa eller lila kläder kastas, detsamma gäller blommiga mönster, till dotterns stora sorg - själv vill hon klä sig i vackra klänningar och ha rosa skor som en ballerina. J väljer oftast att göra det enkelt och bara klä dottern i små stereotypa pojkkläder, små skogshuggarskjortor och spindelmannenkalsonger och manchesterbyxor, det blir bäst så så växer hon inte upp till en ytlig borgarbracka. Dessutom kommer kläderna att bli smutsiga igen, så det gör inget om de inte är rena.

Värdparet är mycket genusomedvetna och därför har deras dotter flera maskeradklänningar i Disneystuk, och flera par rosa plastskor med blommor och fjädrar fastklistrade. J's dotter var överlycklig och var totalt chockad när hon såg att en annan liten flicka hade riktiga prinsessklänningar, precis som en riktig prinsessa! De skulle vara prinsessor tillsammans! De skulle vara två förtrollade prinsessor som var ute på äventyr, de skulle lyfta på kjolen när de sprang precis som de gör i filmerna, och de skulle plocka blommor och prova att gå i alla skorna. Det var förbjuden frukt och tillfället skulle säkerligen inte visa sig igen på flera månader, men nu skulle hon få leka hela kvällen.
Till sist blev J ganska berusad och började tröttna på att kasta onda blickar på prinsessorna som ett gammalt troll. Han stannade till på vägen till toaletten och började övertyga flickorna att de borde ta av sig klänningarna eftersom sådana bra små flickor inte borde vara prinsessor.
"Kan ni inte vara riddare istället? Det är mycket bättre! Riddare har mycket roligare än prinsessor! Och ni är fina iallafall, kan ni inte vara riddare?" sluddrade J, men det ville de verkligen inte. Ett par timmar senare tröttna J på att komma med fina hintar och skrek åt sin dotter att hon såg för bedrövlig ut.
"Du ser för bedrövlig ut!" skrek han. "Ta av den där fula trasan! Den är jätteful, och titta på dina skor! Du ser löjlig ut!"

Och jag tar illa vid mig. 

Vad handlade Londonkravallerna om?

Fanny skriver om likheten mellan de två unga män som fängslats i fyra år för sin kravall-positiva facebookgrupp i Storbritannien, och gruppen Pussy Riot som fänglats för att ha sjungit Putin-kritiska texter i en kyrka. Situationerna är egentligen ganska lika, säger Fanny - människor som är kritiska till ett ojämlikt samhälle blir straffade. Vilket får mig att fundera vad det egentligen var som hände i London och resten av Storbritannien för ett år sedan.

Min syn på händelseförloppet har varit sådan: i Augusti 2011 dog en man som hette Mark Duggan. Han blev ihjälskjuten av den brittiska polisen, och mitt intryck var att det var många detaljer kring detta som var ganska dunkla. Det verkade som att polisen kanske antagit lite för mycket gällande Mark Duggan beroende på hans hudfärg, vilket polisen givetvis förnekade, men det hade ju knappast varit första gången som det skulle ha hänt. Hur det nu var med det så sammanställdes en lugn, värdig protestmarsch för att ställa polisen till svars, och någon gång under denna demonstration började ungdomar att kasta saker, och allt urartade snart till riktiga kravaller. Och det är här jag slutar stå bakom idén om förtryckta medborgare som protesterar mot förtryck och klasskillnader. Man använder helt enkelt Mark Duggans död som ursäkt för att krossa lokala fönster, hoppa in och stjäla saker och stolt visa upp dem som troféer på Facebook.

Missförstå mig rätt nu. Jag håller med om det mesta i isolation. Storbritannien är ett klassamhälle som kanske är utan like i Europa, efter vad jag förstått. Folket borde protestera. Däremot vägrar jag att acceptera att en protest mot övermakten var det som jag såg på TV för ett år sedan. Det jag såg var ungar i joggingbrallor som sprang omkring och snodde dyra skor och DVD-spelare och tuttade eld på kiosker och caféer och sedan hurrade när de såg att det brann. Det jag såg var dumma ungar som greppade chansen att ha lite roligt, och det med en ursäkt som får dem att se ut som revolutionärer snarare än själviska idioter.

Saturday, 18 August 2012

SFI

Nästa vecka börjar min man på SFI. Han kan lite svenska sedan tidigare och försöker använda sig av det han kan för att utveckla språket, när vi är och badar t.ex. brukar han gå runt och visa saker för sonen. "Titta, lilla pojke. En anka. Ankan springer. Mumsig anka, ankan smakar bra, lilla pojke." Eller, "titta, lilla pojke. Vatten. Bada bada, lilla pojke. Inte gå på toaletten". 

Så konstigt det kommer att vara när han faktiskt talar svenska. Jag undrar hur det kommer att förändra honom som person. Inte alls, antagligen. Han är ju så gammal att han formats färdigt. Skönt att man slipper oroa sig för att komma hem till en svensktalande man som börjar behandla en illa och köra runt i en stor bil utan tak med massa fnissiga, illaluktande brudar.
De brukar jaga ankor tillsammans när
vi är ute.



Friday, 17 August 2012

Förnekelse

I en av mina mammagrupper på facebook (klart jag har, jag är väl ändå en totalt utvecklad modern människa, en homo sapiens de jour?) finns en dam som är väldigt förtjust i cancerframkallande ämnen, eller snarare, väldigt förtjust i teorier om möjliga cancerframkallande ämnen. Barnvaccin kan möjligen orsaka cancer senare i livet, funderar denna dam, det vet man ju inte. Samma sak med febernedsättande eller smärtstillande ämnen för småbarn - det kan ju vara så att de kan orsaka cancer senare i livet, sådant vet vi bara inte. Det kan vara så att febern dödar cancerceller, och att när vi därför sänker febern kan det bli så att cancercellerna tar över kroppen, det är mycket möjligt även om vi faktiskt inte vet det idag eller ens har något som pekar mot att så skulle vara fallet. Det är dessutom mycket möjligt att bota i princip alla sjukdomar med hjälp av akupunktur, homeopati och i nödfall huskurer. Schampoo, balsam, tvål, tvättmedel och rengöringsmedel är allesamman möjliga orsaker till cancer, och därför införskaffas enbart "naturliga" alternativ för att minimera risken för sjukdom på ålderns höst.
Tro nu inte att hon är en sådan där som tror på vad som helst. Hon har vetenskapen i ryggen för sina tankar. Hon tänkte t.ex. i slutet av sin graviditet att hon ville undvika att bli igångsatt med hemska kemikalier, så istället gick hon och fick akupunktur på dagen hon var beräknad att föda, och bara två dagar senare drog förlossningen igång naturligt - bevis som kan skaka även den mest cyniske av oss i sin klarhet.Vad gäller barnvaccinet är det ju inte ens bevisat att de hjälper mot de sjukdomar som de stoltserar med att ha botat, utan det är bara en tillfällighet att t.ex. polio praktiskt taget utrotats i samband med massvaccineringarna. Polio hade försvunnit ändå, eftersom det var höjningen i levnadsstandarden som utrotade sjukdomen. Man började tvätta händerna, och det var det som var den egentliga hjälten i dramat. För att nu inte börja tala om hur det ju är bevisat att sådana saker kan orsaka autism (om nu barnet skulle råka få en "diagnos" betyder ju detta inte att man inte kan hjälpa dem, dock. Det handlar bara om att låta miraklen hitta en). 

I vilket fall äter den här damen väldigt mycket rött kött. Hon serverar inte affärsköpt köttfärs eller halvfabrikat eftersom dessa kan leda till cancer, men hon handlar kött hos en granne som är bonde och serverar dagligen kreationer som är så goda att hon är väldigt överviktig. Det är här min undran kommer in. Till och med en ignoramus som jag är medveten om att för mycket rött kött och övervikt bägge är kopplade till en ökad risk för cancer, så man undrar ju liksom lite hur folk tänker.

Igår tittade vi som sagt på lite Boardwalk Empire, och eftersom jag numera är så tokigt känslig grät jag i smyg när (SPOILER) Margaret's dotter Emily får polio och de måste ta ryggmärgsprover utan bedövning. Jag måste verkligen hurra över poliovaccinet som gör att jag faktiskt inte måste oroa mig för att min son kommer att dö varje gång han gnäller lite. Hurra för vetenskapen som räddar liv.


Thursday, 16 August 2012

Assange

Just det, och Assange har fått asyl till equador. Jag säger, skicka över det svinet. Man kan vara grundare till Wikileaks och våldtäktsman samtidigt, och det ena ursäktar inte det andra. Det är väl bra att de inte bryter sig in och drar med honom till flygplatsen mot equadors vilja men då kan han väl få sitta därinne resten av livet då. Ge honom en matbudget som överstiger all kontroll så blir det precis som att han satt i ett riktigt fängelse, om man får tro the Daily Mail.

Inte så att han inte kan vara oskyldig, det orkar jag inte sätta mig in i. Men hela den här tanken att han är en stackars oskyldig frihetskämpe som aldrig skulle kunna våldta en svenska för att han gjort en sida folk gillar och läckt massa dokument som gjort staterna upprörda, det är helt absurdt. Äsch, han har gjort Wikileaks, inte skulle väl han hålla på och våldta.... och även om han gjorde det, kan vi inte bjussa på det? En enda gång liksom. Han har ju gjort något skitbra, lite sexuellt utnyttjande kan vi väl bjuda på, han är skittrevlig och har ju jättemycket bra saker för sig. Verkar det bekant? 

Fast nu verkar det kanske som att majoriteten kanske har vänt sig emot Assange. Eller så var den alltid mot Assange, och de bara var så att jag stod nära människor när de frustade om den stackars oskyldige hjälten. I vilket fall är hans liv mer eller mindre totalt förstört vid det här laget. Det går inte att återhämta sig från det här, det kommer alltid att tas upp och Assanges tid som martyr för rättigheter och frihet är antagligen förbi, han har blivit amerikas David Icke med en bitter eftersmak av hyckleri. Hoppas jag iallafall. 

Men varför?

Vi har tittat lite på Boardwalk Empire här hemma ikväll. Vi är i slutet av säsong två, och jag måste säga att det verkligen är tajtare än säsong ett, vilket är bra eftersom säsong ett inte var mycket att hänga i granen. Det var tjusigt och ganska underhållande, men totalt tomt, antagligen var de lite pressade vad gällde tid och utrymme och hade inte lyxen att låta serien utvecklas som en vacker blomma. Och Steve Buscemi förtjänar att få fläka ut sig som en vacker blomma, jag tycker om Buscemi. Däremot hade det inte några irriterande fel som gjorde det totalt omöjligt att titta på, som vissa andra serier jag kan, och skall, nämna.


Dexter. Vad fasen är det med det här programmet som gör att folk älskar det? Det måste vara en av de största amerikanska serierna för tillfället eller åtminstone för ett par år sedan. Varför är det populärt? Alla karaktärer är totalt endimensionella, handligen är tramsig och fjantig och dialogen är bokstavligen skrattretande. 

http://www.sirlin.net/storage/post-images/dexter-main.jpg?__SQUARESPACE_CACHEVERSION=1265345266952
Buuuuu!
För den lyckosten som inte sett eller hört om Dexter är handlingen att Dexter är en man besatt av mord som måste mörda folk, och därför jobbar han inom ett ljust plastlabb i en polisstation tillsammans med massa andra läckra människor. Det ser typ ut som kontoret där CSI bor, fast ljusare och med fler skåp. Dexter vill inte mörda hederliga människor, han är ingen elak mördare eftersom han ju är huvudpersonen och måste komma undan och det kan inte publiken hantera, så därför har Dexters pappa (Richard med den stora rosa kuken i Sex and the City) lärt honom att bara döda hemska människor. Så han (Dexter) jagar riktigt hemska skurkar som inte bara råkar köra över småbarn på fyllan, utan har en hel turné över hela Amerika där han kör över dussintals småbarn och sedan dansar på deras gravar med champagneflaskor i händerna, så man vet att de verkligen förtjänar att dö, så att publiken inte behöver må dåligt över att någon precis dött. Hela serien är så jäkla säker och självgod att man kräks. Varför gillar folk den? Jag slår vad om att någon gillar den, kan inte någon berätta vad som är så bra.

Jag har precis samma problem med det tydligen "legendariska" dramat Breaking Bad. Jag kollade på första säsongen när jag var på smällen och satt med jättemage och hormoner redan i femte månaden, och det bådade inte gott att de hade en gravid kvinna som introducerades redan i första avsnittet som borderline höggravid. Hon hade mindre mage än jag har nu och joggade glatt runt och mådde toppen. För den som aldrig varit gravid kan jag meddela att det är inte som de får en att tro, det är inte så att man är normal fast med mage och sen så spärrar man plötsligt upp ögonen, tar sig om magen och gnyr "jag tror bebisen är på väg....", följt av ett rejs mot klockan för att hinna till sjukhuset innan bebisen kommer ut. Jag hatar hur de får det att framstå på TV och i film. Det är inte så, och de får en att tro att det är så som det är. Varför håller de på och ljuger? Varför kan de inte visa hur det är? Idioter.

http://breakingbadcostume.com/wp-content/uploads/2011/10/breaking-bad0011.jpg
Säkert 50 prisnomineringar, alla totalt oförtjänta.
I vilket fall kunde samtliga karaktärer i Breaking Bad ersättas av Barbiedockor med små skyltar, typ "vit ghettounge" eller "exflickvän". Är man vit och jobbar med knark pratar man som en wannabe-svart rappare och säger saker som: 
"Yo, Walter man, why you so uptight with the equipment bein' clean and all that shit, yo? That shit be fine no matter what, mothafucka, shit be clean. Man, why you lookin' at me like I'm some stupid piece of shit yo, just cuz I ain't speaking no good. Yo, fuck that shit, biatch."
Åh, vilket geni som står bakom idén att vita medelklassungar kan sälja knark! Bäst att låta dem prata som svarta underklassungar iallafall dock, för att påvisa att kulturen är rutten inifrån och ut, och att man är ganska dum om man pratar grammatiskt inkorrekt och med svart slang. Dum nog att sälja knark, antagligen eftersom det gått dåligt i skolan eftersom de varit för dumma och dessutom varit dumma nog att inte anstränga sig. Och så avslutar vi varje avsnitt med att huvudpersonen tar hämnd på någon, det blir bra, inte alls krystat att ha ett riktigt ärkesvin få lite payback i varje avsnitt. Varför är det så hyllat? Totalt förutsägbart och tramsigt. Fast jag gillar karaktären Walter White, iofs.

Sex and the City brukade jag tycka var vansinnigt bra, men sedan fick jag boxen av min dåvarande sambo och började kolla på avsnitten utan att behöva vänta en hel vecka och därmed tvingas smälta skiten innan jag satte mig och förtärde ett nytt avsnitt. Jag började ogilla alla karaktärer och internt hurra när killarna dumpade dem, eftersom killarna oftast antagligen förtjänade bättre. Däremot kan jag förstå varför serien blev så stor. Jag gillar den inte, men jag förstår varför den är stor. Den var ofta gjord med kärlek, och framförallt var den på rätt plats vid rätt tillfälle. Vad är tiden och platsen för Dexter?

Folk får givetvis tycka om vilken TV som helst, men jag känner mig utanför. Det finns TV som hyllas till samma nivå som The Sopranos eller The Wire, fast det är klumpigt och dumt. Vad är charmen? Någon som vet?



Tuesday, 14 August 2012

Reflektion

Victoria har fått skrivkramp. Jag har också fått skrivkramp, men mest är jag alldeles för upptagen av att njuta av de sista dagarna av frihet innan min mans familj kommer och hälsar på. Det känns bra. Varje gång jag träffar dem får jag ny glädje över att jag flyttat till ett annat land, oavsett hur nostalgisk jag känt mig. Inte så att de inte är trevliga, de är bara väldigt, väldigt, väldigt, väldigt mycket.

Monday, 13 August 2012

Ghettolicious!

Jag blev plötsligt sugen på att kolla igenom mina gamla youtubeklassiker, men nu minns jag inga. Någon som vill komma med bidrag?


Jag hatar att föreställa mig

Skall jag hålla på och vräka ur mig exempel på folk jag gillar och ogillar måste jag nämna John Lennon, eller snarare Lennons svansång "Imagine".


Jävla idioti. Jag ser det typ som musikversionen av "DaVinci Koden". Anledningen till att alla älskar den är för att alla kan känna sig mjuka och smarta och djupa samtidigt som man inte behöver känna något eller anstränga sig på någon nivå över huvud taget. Skäms, Lennon!

Jag älskar Jeremy Kyle.

Sofia nämnde Jeremy Kyle i en kommentar till något annat inlägg, vad nu det var. Jag älskar själv Jeremy Kyle, så jag minns det med stor tydlighet. Jeremy Kyle. Vilken människa. Jag älskar honom i små doser, på samma sätt som man kan älska att injicera aceton.

När jag såg följande intervju med någon britt blev jag därför övertygad om att han inom kort kommer att dyka upp hos Jezza inom en snar framtid. Håll ögonen öppna!


Vad skall man behöva stå ut med egentligen?

När jag var och boxades med Vincent Gallo hade jag liksom en liten tanke snurrandes om hur roligt det hade varit om den här vackra mannen hade visat lite intresse. Nu hade jag ju inte låtit mig själv faktiskt göra något annat utom att känna mig glad om det nu vore så att han hade lagt in en liten stöt, jag hade t.om. dolt min glada min och låtsats vara lite generad och besvärad eftersom jag officiellt inte skall visa intresse av någon annan än min man.
När jag stod och funderade på det där slog det mig också hur faktiskt generad och besvärad jag hade varit om någon av de fulare boxarna hade visat lite intresse. Jag hade ju aldrig kunnat gå tillbaka och boxats igen utan att känna mig helt generad och obekväm. Samma med min första kille som jag träffade i en politisk ungdomsgrupp - hade han inte varit snygg och attraktiv i mina femtonåriga och ganska naiva ögon hade jag antagligen aldrig mer kunnat visa mig på mötena efter att han började lägga in sina artonåriga stötar.

http://im.glogster.com/media/5/35/1/53/35015352.jpgAntagligen hade jag rasat över att en kvinna inte ens kan gå och träna eller gå på politiska möten eller för all del gå ut och dricka, utan att behöva ha äckel som kommer fram och försöka få en i säng. Det vore inte första gången jag rasat över sådana saker. Det verkar liksom som att man skall göra det, att man skall rasa över sådant om man är feminist. Man skall tycka att det är skitjobbigt när killar sneglar på en i mataffären eller vill bjuda ut en på kaffe när man står och tittar på kläder, men det gör man ju inte om man faktiskt tycker att killarna är något att hänga i julgranen och man kan överväga att faktiskt svara på deras kuttrande inviter.  Åtminstone om de är, som sagt, herrar med trevligt utseende och med någorlunda trevliga stötar som de kommer med.

Var och hur skall man träffa framtida partners om man nu skall kunna gå på politiska möten eller ner på krogen utan att behöva vifta bort svärmar av herrar, eller oroa sig för att bli objektiferad?
Personligen tror jag att det inte är "objektifieringen" som är problemet, utan snarare herrarna som objektifierar, hur de råkar se ut och hur de går tillväga.

Rasism







Det verkar som att jag snubblar över nya stolt "svenska" nättidningar varje dag.

En kommentator hos Lady Dahmer tipsade om en artikel skriven av en uttalat ung, svensk tjej som poserar tillsammans med en hund och inte är fördomsfull men däremot har en mejladress hos Nationell Idag, inte att förvirra med Nationell.nu (eller, mja, ganska lika verkar de).  På Nationell Idag kan man se reklam som "Mamma Pappa Barn - Bevara Äktenskapet!" eller "PRAAG - South Africa Needs Your Help" där man kan donera pengar till de stackars arierna i sydafrika - tydligen blir de utsatta för rasism, vilken skandal!

 Det kittlar i axlarna av rädsla när jag ser sådant här. Invandrarfientligheten kommer närmre. När artiklar börjar att spridas hos feministbloggare som tips för framtida bloggar (antar jag), då är det illa. När en tidning annonserar om en gratis burk skunksprej som skydd för stackars svenska tjejer när man blir prenumerant, då är det illa. Det är illa nu.

Det lustiga är att jag precis tänkt blogga om hur härligt det är i mitt lilla ghetto-område, fullt av somaliska och syrianska ungar som svärmar runt sonen så fort vi kommer ut. Alla tävlar om vem som kan vara snällast mot de mindre barnen, alla sitter och hjälper varandra med leksaker och läxor och om något syskonpar börjar bråka slutar det alltid med att de ber om ursäkt och kramas. Okej, nu kan det vara olika när jag som vuxen inte är med, men jag väljer att ignorera det och bara se den sockersöta illusionen framför mig. Jag är jätteglad att jag får bo i ett sådant härligt område, fullt med härliga grannar (utom mormonerna som bor på första våningent). Det är så sorgesamt att se att vi fortfarande idag tydligen ser vissa ungar som tillgångar och andra ungar som problem.