Tuesday, 31 July 2012

Ny filmvecka!

Äntligen är det dags! Igår var jag så trött att jag knappt ens orkade gå in och lägga mig vid dagens slut, så man kan knappast klandra mig för att jag glömde att det var måndag. Filmdagen! Som alla har längtat. Jag kan förstå att alla kanske är lite ilskna över förseningen, så jag kan bara be om ursäkt. Förlåt mig.

Som kompensation för min blunder har jag tänkt ta fram en riktig höjdare, nämligen "A Hatchet for the Honeymoon" av den store Mario Bava. Jag kan inte påstå att jag sett sådär hemskt mycket Bava, men av det jag sett är det min absoluta favorit. Det är en sådan enorm glädje i allt, från kostymer till dialog och framförandet av skådespelarna, det är verkligen en fröjd för var sinne.



Historien är så som följer: John Harrington (spelad av den smaskige Stephen Forsyth) är arvtagare till ett modehus som specialiserar sig på brudklänningar. John och frun Mildred börjat hata varandra och lever i ett dött äktenskap, John flirtar med modellerna i hans modehus och har sina små sidospår i äktenskapet i godan ro och allt löper på i gamla spår. Tyvärr visar det sig snart att John bakom sitt stiliga yttre döljer en psykologisk störning som gör att när han ser en kvinna i brudklänning löper han amok och måste döda, döda, döda med en köttyxa!

http://www.gotterdammerung.org/film/people/male/italy/00007778.jpgFilmen är i mångt och mycket totalt oförutsägbar, och jag tillbringade större delen av filmen med ett leende från öra till öra. Om ni skall se enbart en Bava rekommenderar jag att ni tar en annan, men varför välja när man kan frossa? Den här filmen är en perfekt inkörsport till den store Bavas filmer.

Filmen är f.ö. en uppenbar inspiration till American Psycho med vissa scener nästan identiska, men Bavas film är givetvis mycket enklare gjord.

Jag är avundsjuk på alla som ser den här filmen för första gången. Drick en kall öl eller två och servera filmen tillsammans med en god vän eller älskare.

Vad är en livsstil?



Jag försöker hitta nya bloggar lite nu och då, och googlar fraser som "rolig blogg" eller "blogglista" med sorgliga resultat. Jag gjorde en liten paj med resultaten.


Dessa är säkerligen alldeles utmärkta bloggar jag snubblat över. Alla hade mycket livsbejakande, antagligen hemmagjorda bilder med skrattande personer och vackra kvinnor med väldigt rött läppstift, och det tyder ju på att de åtminstonde blir glada av att läsa det de skriver om, och att de är färgstarka karaktärer.
Alla bloggarna var skrivna av kvinnor eller flickor och hade beskrivningar av stilen "Hej och välkommen till min vardag! Här kan du läsa om mina favoritintressen som inredning, design, matlagning mode, träning, bakning och naturligtvis shopping och skönhet. Jag skriver också om mina galna kompisar och hunden Karro, häng med!"

Det verkar ju konstigt att alla har sådana intressen, tänker jag. Jag menar inte att säga att de är trista eller ointelligenta, givetvis inte, jag tycker bara att det är konstigt att alla har intressen av stilen att handla saker eller testa olika färger på sminket. Men tydligen har alla andra också sådana intressen, de hade ju inte varit så stora bloggare om inte många människor hade läst om det de skrev. Jag själv är ju ganska ny till att vilja läsa bloggar, så jag tycker att det är konstigt iallafall.

Jag får nog bara vara lite mer specifik i mitt googlande. Även ordet "filmblogg" har hittills kammat noll. "Exploitationfilm blogg" är även det en miss eftersom alla de bloggarna mest påminner om min egen, och något så dåligt skrivet orkar jag inte med att läsa.

Monday, 30 July 2012

Fittiga saker kvinnor gör

Så nu har ytterligare en kvinna kommit ut och erkänt att hon ljugit när hon anklagat en pojke för våldtäkt, i det här fallet efter att pojken suttit fem år i fängelse (han var 16 år när han arresterades). Okej, jag får det att låta som att det händer hela tiden och det gör det givetvis inte, men t.om i Sverige händer det allt ibland.
Samtidigt ramlade jag över Daily Mail's skribent Liz Jones' avslöjande att hon stulit sperma av sina pojkvänner för att bli gravid. Jones är ju verkligen en vidrig människa, men att hon skulle vara så motbjudande hade jag inte kunnat tänka mig. Lite kort går historien ut på att Jones träffade sitt ex och de blev ihop, men han ville inte ha sex med henne förrän de flyttade ihop. Hon ville egentligen inte ha honom, men lät honom flytta in iallafall för att kunna bli med barn. Samtidigt ljög hon för killen och förklarade att hon absolut inte ville ha barn och att hon satsade på karriären och därför tog p-piller vilket inte stämde. Tydligen litade killen inte på detta vilket Jones surar över än till denna dag - man kan inte ha ett förhållande utan tillit! - utan krävde att ha kondom vid varje samlag, vilket resulterade i att Jones efter akten smög in i badrummet och skrapade ut sperman för att, ja, befrukta sig manuellt istället. Hon såg det hela som en helt okej plan, då han ju bodde i hennes hus och hon gett honom massa färdigmat från Marks & Spencer's. Dessutom låg ju sperman bara där, så det var inte som att han inte visste riskerna.
http://www.socialshopping.com/images/couponimages/org_1_Food-M-S.jpg
Mmmmm! Värt föräldraskapet.
 Tyvärr fungerade inte planen, och paret gjorde slut (en av anledningarna till att Jones suktade efter en graviditet var så att killen skulle tvingas stanna), men tydligen hade den moraliskt efterblivne Liz Jones inte lärt sig sin läxa. Hon gjorde exakt samma sak mot sin nästa kille, som dessutom gifte sig med henne, antagligen i tron att hon inte skulle ljuga om sina framtidsplaner och skrapa ut kondomen för att befrukta sig i hemlighet efter samlaget var genomfört.
Liz Jones försvarar sig med att hon var feminist och därför avskydde mammighet, och att de flesta kvinnor i hennes ålder skulle gjort samma sak. Ett bättre försvar hade varit att hon är mentalt sjuk, men ärlighet och the Daily Mail har aldrig gått hand i hand.

Vad kan vi då göra för dessa herrar? Vad kan vi göra när kvinnor ropar våldtäkt eller ljuger sig till en graviditet? Lagligen vill jag gärna se att de straffas, men det verkar svårt och dessutom är jag rädd för att sådana lagar skulle leda åt slätt fel håll. Men det äcklar mig att se hur sådana kvinnor får förstöra liv och förnedra andra människor på ett sätt som luktar våldtäkt utan att man kan säga annat än att det är moraliskt fel.

Vad tycker ni?

Dumma män

Igår på väg till IKEA diskuterade jag Fannys text "Om obegripliga kvinnor" med min man. Lite kort skriver Fanny om det här med kommunikation mellan män och kvinnor i relationer, där ju kvinnor har dåligt rykte för att vara otydliga och svåra att avläsa. Andra tankar om kvinnors kommunikation kom fram ur kommentatorfältet, t.ex. att kvinnor liksom straffar sin partner när de är arga, genom att inte vilja diskutera det de är arga på och fortsätta att sura efter att problemet är löst.

http://img5.flixcart.com/image/book/0/3/1/men-are-from-mars-women-are-from-venus-700x700-imadbmy5dfpejsjc.jpegAllt detta låter ju svidande bekant. Jag tror säkert att de flesta av oss (kanske t.om. alla) är skyldiga till dessa synder, och varför då? Därför att alla är skyldiga till detta. Män och kvinnor. Alla. Men detta är ju bara mina egna tankar.

Fanny funderade som så, att män som har problem med att förstå kvinnor kanske inte alls hade några problem med att förstå kvinnor, utan snarare hade ett problem med vad kvinnor ville säga. Ett klassiskt fall av förnekelse, med andra ord. Kanske t.om. totalt medveten förnekelse. Kanske är det så att män väljer att klandra kvinnor för deras dåliga sätt att kommunicera så att de får en ursäkt att bete sig som känslomässigt amputerade grisar. Och det är här våra åsikter går isär.

Förstå mig rätt: jag tror säkert att det finns män som emotionellt misshandlar sina partners genom att förvägra dem svar på deras kommunikation, och sedan klandrar sina partners för att de är totalt otydliga när så inte är fallet. Absolut. Men jag tror (eller snarare hoppas) sannerligen att detta snarare är undantag än regel.

Som exempel på mäns (spelade?) dumhet nämner kommentatorer flera olika scenarier. Kanske att kvinnan sagt "Åh, den här restaurangen ser trevlig ut!" och mannen inte förstått att hon var hungrig och ville äta på restaurangen. Här måste jag tyvärr ställa mig på mannens sida, då jag ofta kommenterar på restauranger och caféers trevlighet eller inbjudande atmosfär utan att vara hungrig. Ett annat exempel var att kvinnan sagt att hon var ledsen, och tyckte att det skulle betyda "trösta mig", vilket jag inte heller håller med om; När jag är ledsen vill jag ofta vara ensam och vill inte alls ha någon där som skall sitta och klappa på mig. Inte heller skulle jag direkt veta hur jag skulle reagera om min partner låg i fosterställning och grät, och verkligen inte att personen i fråga ville ha en stor kram (jag skulle nog inte vara bekväm nog att kunna erbjuda en stor, realistisk kram heller, om min partner var så hejdlöst upprörd).

Så nej. I det här fallet måste jag nog fortsätta ha som åsikt att män och kvinnors kommunikation är mer lika än man kanske vill tro, och att detta gäller åt bägge hållen. Män kan, och är, ofta precis lika vaga och tjuriga som kvinnor, och kvinnor har precis lika svårt att avläsa andras outtalade signaler. Åtminstone den här kvinnan.

Föräldraskap (igen)

Jag oroar mig mycket över saker jag egentligen inte borde bry mig om eller åtminstone lägga så mycket tid på att fundera över. Jag oroar mig för att jag skall vara ful, för att jag skall vara otrevlig och dryg, jag oroar mig över att jag skall tröttna på min man och lämna honom och naturligtvis oroar jag mig över min mentala hälsa. Vad jag oftast inte oroar mig över är i kort bara hur jag uppfostrar min son. Inte så att jag är en perfekt mor (idag ballade jag ur på IKEA igen), men de där småsakerna som jag kan fästa mig vid i mitt eget liv spelar liksom inte så stor roll när det gäller barnuppfostran. Där ser jag det så att jag bara kan göra mitt bästa, och att sonen är glad, frisk och välutvecklad vilket tyder på att det jag gör håller honom glad, frisk och välutvecklad. Nema problema, liksom. Säkert gör detta mig till en del av problemet, men när man har så lite tid att man ibland inte ens orkar dricka kaffe orkar man inte heller göra det svårare för sig genom att analysera komplimanger och kommentarer och försöka streamline-a sonen för att göra honom mer PK eller genus-korrekt.
Victoria skrev ett en text om, tja, egentligen om hur hennes man reagerade på historien om en annan mamma som klippte av sin dotter håret, delvis eftersom hon inte vill att dottern skall få så många komplimanger för sitt lockiga hår. Andra anledningar var att dottern avskyr att kamma sig, och att det är enklare på sommaren att vara korthårig. Lady Dahmer skriver ju om sådana saker lite allt som oftast också, och det verkar vara en hyfsat vanlig tanke det här med att ungarna inte skall få för mycket komplimanger för sitt utseende. Det är ju en intressant tanke, och jag kan sannerligen se hur det kan vara bra. Jag kan naturligtvis inte säga vad som är rätt och fel, och vad man skall göra för att vara en bra förälder, och jag menar inte att ta ställning för eller emot att försöka förminska utseendefixeringen i den framtida generationen genom att ta fokus från komplimanger rörande utseende. Det som slår mig att att jag faktiskt inte bryr mig hur min egen unge uppfattas av andra och hur de reagerar på honom.

Det kan mycket väl vara så att utseendefrågan är känsligare för flickbarn än för pojkbarn. Det är ju fortfarande så att flickor mycket väl kan kläs i stereotypa pojkkläder utan att någon ser något underligt i det, men pojkar kan fortfarande inte kläs i klänning eller kjol. (Nu vet jag att det säkert finns undantag, men ni förstår hur jag menar.) Överhuvudtaget verkar fokus ligga på flickebarnen och deras uppfostran - bäst att inte fokusera så mycket på skönhet och komplimanger, så att flickorna inte växer upp till vackra veklingar precis som de tidigare generationerna.

Med lite tur växer han upp till
Ivan Rassimov
Nu har jag lyckligtvis aldrig träffat någon som tror att sonen är en pojke, han är tydligen har han väldigt flickaktiga drag. Kläderna är ofta blåa eller gröna och ganska typiskt pojkaktiga (min man är mycket bestämd med att sonen inte skall ha flickiga kläder - det är väl en kulturell grej) men det spelar ingen roll, folk tror han är en tös iallafall. Så med lite tur kommer sonen att kunna nå sina vuxna år utan att behöva vara någon slags American Psycho-brat, totalt otack vare mig.

Men visst är det intressant det här med vad som anses viktigt att fokusera på inom barnuppfostran. Mode finns ju där, precis som överallt annars - nu skall alla göra si eller så, annars förstörs barnen. Jag är ivrig att se vad framtiden har att bjuda.

Saturday, 28 July 2012

Framtiden är förstörd

Nu när jag flyttat tillbaka till Sverige har jag funderat på att skaffa mig ett riktigt yrke. Tanken slog mig när jag fick syn på en reklam för en sotarutbildning via facebook, men efter noggrannt övervägande kom jag fram till att jag inte ville bli sotare. Det skulle bli för jobbigt att pendla, speciellt eftersom ungen fortfarande är så liten och alla timmar man lagt ner skulle bli bortkastade om han skulle glömma bort mig eftersom han aldrig såg mig i dagsljus längre. Men tanken slog rot: skall jag inte ta och skaffa mig ett riktigt yrke istället? Visst, jobbet jag haft tidigare har varit ganska spännande och det var helt tokigt bra betalt med tanke på att jag faktiskt... nej, jag skall inte klanka ner på mig själv. Arbetet hade bra lön eftersom jag var bra på mitt jobb, arbetade hårt och tillförde mycket till organisationen. Skall inte vara så svensk och förminska mig själv (tänk om framtida chefer hittar bloggen direkt under en löneförhandling - katastrof).

I vilket fall hade det ju varit kul med ett jobb där man faktiskt behövdes, inte bara ett sådant där kontorsjobb där man håller presenationer och möten och annat fluff. Arbeten jag funderat på är:

  • Barnmorska. Ett bra, stabilt yrke som alltid kommer att behövas. Valdes bort då jag ju inte tycker om att ha hand om människor, inte tycker att graviditeter är spännande eller intressanta, inte tycker om andras kroppar och inte vill jobba obekväma arbetspass. 
  • Sjuksköterska. Exakt samma resonemang som ovan, med tilläggen att det är sämre betalt men också mindre utbildning. 
  • Polis. Lite häftigt att vara gris och ha makt över vem som får en bra passbild. Gick bort av så många anledningar att jag inte ens orkar börja lista dem. 
  • Aromaterapeut, reflexolog, kostexpert, coach eller annan bluffmakare. Massvis med pengar i sådant, och utbildningen kan man ju fixa online. Gick bort eftersom min man sade att han skulle lämna mig om jag sålde mig sådär. Dessutom har jag slängt alla mina kläder från Indiska och orkar inte hålla på och banta för att se lockande ut.
Jag fantiserar om att öppna en härlig gogo-bar där jag kan ha musik jag tycker är bra och inredning jag tycker är snygg, men den hade ju aldrig kunnat överleva.

Så det får allt bli att gå tillbaka till själslösa jobbet jag är bra på och tjäna pengar för att försörja familjen. Precis vad jag ville när jag var liten.

Jag slarvar

Hej på er allihopa.

Jag sitter och tittar på The Antichrist, en italiensk exorcistrulle från 1974. Den är bra, så det blir nog ingen mer bloggning idag. Jag är så sömnig jämt. Dock vill jag tipsa om mitt nya favoritmatlagningsprogram, "Cooking with Dog".




Mums!

Klasshat

Ett nytt fenomen som uppstått i Sverige under tiden jag varit bortrest är att numera finns white trash på kartan. Okej, det gjorde det kanske innan, men inte såpass att man (jag) överhuvud taget var medveten om det, inte såpass som det är idag. Modet går vidare, och nu verkar det vara moderiktigt att antingen vara white trash eller tala om white trash. Jag minns att jag läste en artikel i en irländsk gratistidning där någon hade varit i Stockholm och jublade över de rena gatorna, parkerna, vattnet, arkitekturen samt det faktum att ingen hade på sig gympabyxor utan att jogga.

http://i177.photobucket.com/albums/w235/thealmightychoirgrrl/barbies%20pics/BarbieWhiteTrash.jpgJag själv tycker att det är lite läskigt det här med folk som är white trash. Jag har ju så många fördomar. När jag ser någon skriva och stava fel på ord som "gamla" eller inte orkar skriva ut ordet "är" antar jag alltid att de är white trash. När jag ser någon jubla över Sverigedemokraterna antar jag alltid att de är white trash, även om jag inte ser dem. Detta är ju som sagt bara fördomar - det finns säkert folk som inte alls är white trash som inte kan stava till ordet "ugn" fast de är i trettioårsåldern - och jag har försökt att analysera bort mitt ogillande. Jag har t.om. försökt tvinga bort mitt ogillande genom att skaffa en white trash-kompis, men det blev bara pannkaka av alltihop efter att hon bekräftade alla mina fördomar.

När jag träffade min bror senast talade han med sin sambo och deras kamrat (de är stenhårda kommunister) om någons tatuering. Samtalet var ungefär som följande:

Min bror: "Åh, men det är ju så typiskt när folk skall komma och ha åsikter om någons tatuering bara för att den är vanlig eller fult gjord."
Hans sambo: "Jag vet. Man kan väl ha en sådan där tribal-tatuering på svanken utan att bli utdömd som en så kallad slampa."
Deras kamrat: "Ja, eller ha typ fängelsetatueringar. Kan man inte få ha hemmagjorda tatueringar eller en tår ur ögat och fortfarande vara en fin människa? Klasshat."
Min bror: "Ja, precis. Men nu är det ju så inne med att hata underklassen igen. Det är ju därför alla börjar förnedra arbetarklassen och kalla den white trash."
Deras kamrat: "Ja, precis. Det är bara klasshat. Konservativa brackor som försökter splittra arbetarklassen, liksom. De försöker ju göra oss svagare genom att vända oss mot varandra, dela in oss i fack som vi kan förakta. Som om medelklassen vore bättre än arbetarklassen, liksom."
Min bror: "Ja, som om man faktiskt blir skräp genom att bli hånad av resterande medlemmar i arbetarklassen. Fy fan för att förakta sin egen klass!"

Nu ser det ut som att jag hittar på, men de talar så med varandra.

Man undrar ju hur detta kommer att sluta. Jag tror att det kommer att sluta med att Sverige blir mer och mer amerikaniserat, och folk börjar tycka mer och mer av de dåliga delarna i den amerikanska kulturen är härliga och till slut kommer vi ha Deliverence utspelat i skåne.

Friday, 27 July 2012

Depressionen och hur jag hanterar den (illa)

Idag fick jag ett brev från försäkringskassan. Trots tidigare löften om en bekväm försörjning då jag ju faktiskt arbetat hårt förra året gav de mig en utbetalning på lite drygt 8000 kr för tre månaders föräldraledighet som jag nu förväntas försörja mig själv, min man och vår son på. Jag dränker min sorg i chips, bilar och ganska mycket rödvin (min son sover gott hela natten, och min man har lovat att vara den enda föräldern ikväll), så om min stavning är lite konstig så vet ni varför. Det är smärtan, oron och besvikelsen som förlamar armarna. Gör fingrarna luddiga.


 -------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag skrev en inledning.

Jag påbörjade resten. Jag raderade. Jag började om.

Jag tänkte skriva lite om sex and the city, men det det inte bra. Ingen vill läsa om Sex and the City som TV:s Freud.
Så hade jag tänkt skriva lite om min gamla älskare Gandalf, men det blev inte bra. (Däremot hittade jag Gandalf skrämmande lätt på Facebook - han är fortfarande tjock.)
Till sist tänkte jag skriva om hur otroligt lycklig jag egentligen är med den familjen jag skapat och hur jag önskar att alla kvinnor kunde veta hur det känns att vara i ett fint förhållande, men det såg ut som att jag var full.

Det får bli ett inlägg om hur det svider i mig när jag tänker på den tiden då vi var unga och dumma. En gång i tiden hade vi två inkomster och inget barn, och vi kunde gå och dricka eftermiddagsdrinkar på samma ställe efter jobbet varje fredag. Vi pratade om film, och efter ett par månader började vår servitör (hette han Andy? Antagligen inte. Han var från Australien eller något sådant) tala med oss och vi tipsade honom om att kolla in hur Arnorld åkte till Rio och antastade dansöser. Han berättade sedan att hans flickvän började gråta när de tittade på klippet.

Det var på det där stället vi bestämde oss att vi skulle gifta oss, en fredag efter jobbet. Jag drack vin och han drack öl. Jag surrade och hummade, och vi skrattade tillsammans. Klockan närmade sig halv sex och vi var ungefär halvvägs in i vår fredagsrutin, vi pratade om framtiden och kom överrens om att det var bäst att vi gifte oss, det blev enklare så eftersom vi blev lagligen en familj och vi ville vara varandras familj lagligen.

Vi gifte oss. Vi fick ett barn. Vi blev en familj, lagligen och på alla andra sätt. Vi slutade att prata om film och började att prata om hur vi skall kunna överleva. Jag letar efter gråa hår och han letar efter jobb.

Men nu är det dags att sova. Min lilla familj sover, och det skall bli skönt att få sova tillsammans med dom.

Vår bästa tid är fortfarande framför oss.

Thursday, 26 July 2012

Jag kan inte låta bli att tycka om folk lite

När jag var liten fanns det en pojke i min klass som var mycket elak emot mig under flera år. Patrik hette han, men låt oss kalla honom något annat så han omöjligen kan bli igenkänd - låt oss kalla honom Peter.
När jag hittade Peter på facebook förra året lade jag givetvis till honom som vän så att jag kunde glänsa i min framgång och skrocka åt hans olycka (jag var helt övertygad om att det skulle ha gått dåligt för honom i livet eftersom han var en jävla idiot). Mycket riktigt hade olycka efter olycka drabbat honom efter att han slutat grundskolan, om man nu kan kalla fängelsevistelser och ett liv i narkotikans tecken för olyckor. När jag talade med honom hade han precis kommit ur finkan (jag minns inte vilken gång i turen det var), och han var mycket ångerfull om hur han behandlat mig under vår uppväxt. Peter hade nämligen likt Roger Sterling funnit harmoni med sig själv genom hallucinogena droger, och likt Roger Sterling föll han snart tillbaka i gamla vanor.
Jag började bli misstänksam att min självbelåtenhetsbaserade vänskap var i fara när han skrev ett långt mejl till mig där han förklarade att han kunde ställa upp på lite sex som en tjänst för att gottgöra gamla oförrätter. Jag förklarade naturligtvis att jag var gift och gravid, till vilket han svarade att han ofta brukade försöka ligga med tjocka flickor eftersom de var lättare att få i säng (dåligt självförtroende och en vilja att behaga) och lättast att göra sig av med sedan (det var bara att håna sin partners fysik, så sprang de snyftande mot dörren). Och visst, jag var gravid, min mage putade och jag såg verkligen ut att pösa över tidigt i graviditeten, och därför passade jag in i hans tjockisplan. Detta och lite annat ledde till sist till att jag var tvungen att avbryta kontakten med Peter och börja hoppas att han snart blir inlåst igen, eftersom han annars säkert kommer att våldta någon eller hugga av någon handen.
Trots detta hoppas jag att Peter kan lugna ner sig lite, läsa lite böcker och kanske sadla om till något normalt och trevligt där hans knarkarskam kan rinna av honom, som trädgårdsmästare eller slöjdlärare, något ointellektuellt där han kan få tillfredsställelse i de små triumferna i livet. Att han kan skaffa en hund att älska och ta hand om, kanske en hovawart som kunde heta Seppo. Kanske bo uppe i norr där luften är ren och folk sköter sitt. Jag känner medlidande von oben.

http://www.mondoblog.se/jockiboi/files/2012/07/dffd.jpg
Escape!
Jag får lite samma känsla när jag läser om Jockiboi. Jag är säker på att i det spermafläckiga bröstet klappar ett ensamt hjärta som inte vet hur man gör för att vara omtyckt. Innanför det spermabefläckade skallbenet undrar en ledsen hjärna hur man egentligen kan uttrycka sig för att andra skall kunna förstå. (Han skriver som om hela bloggen är en spermafläckig haiku där varannan mening är dramatisk nog att förtjäna - nej, kräva! - ett utropstecken!)

Nu blev detta nästan snarlikt Åsiktsregistrets text om antihjälten, men det får man stå ut med.

Wednesday, 25 July 2012

Stereotyper och censur

En av anledningarna till att jag ogillar motståndare till pornografi är för att man så ofta hör hur förnedrande det är för kvinnor att alltid framställas som villiga att ha sex. Ja, det kan t.om. göra män förvirrade hur kvinnor egentligen fungerar, har jag fått höra ibland, och på så sätt göra dem till våldtäktsmän i förlängningen. Däremot har jag aldrig hört någon uttrycka oro över hur männen inom pornografin framställs, att de alltid väntas vara ute efter sex. För inte är de manliga karaktärerna mer tredimensionella än de kvinnliga.


Varför bryr sig ingen om hur detta påverkar män? Därför att många fortfarande verkar tycka att det faktiskt är så att män inte har något känsloliv utanför "vill ha öl" eller "vill ligga". Och folk verkar liksom tycka att det är roligt att tycka så. Det är vidrigt när killar sitter i grupp och snackar om kärringarna hemma, däremot anses det fortfarande som politiskt korrekt att sitta och på fullaste allvar påstå att "alla män är likadana" eller "killar tänker bara med kuken". Det kan så vara att killar tänker med genitalierna ibland, därför att alla tänker med genitalierna ibland. Det är så när man är människa. Oftast när man är ung och dum, men fortfarande så händer det alla (eller alla av vanlig sexualitet) och det är verkligen inget hela det manliga könet skall behöva höra hela sina liv. Får man höra hela sitt liv att man bara är en vandrande kuk kan man ju förstå att män känner att de måste leva upp (eller ner) till den stereotypen. Inte så att jag vill ta bort ansvaret från människor som beter sig som svin, men om man hör från folk att de väntar sig svinigt beteende kan man förstå om det sjunker in till sist.
http://www.crudedude.net/oldschoolporn/tamingofrebeccaposter.jpg
Jag har funderat på skottdramat i Denver. Mannen som arresterats påstår att han ser sig själv som Jokern, efter vad jag läst på aftonbladets löpsedel (jag försöker hålla mig borta från hela cirkusen). Han är sjuk och blandar samman underhållning med verklighet. Detta är inte första gången som det hänt.
Steven Pennell dömdes 1989 för tortyrmord på flera prostituerade, och hemma i hans video satt kultfilmen "The Taming of Rebecca", som Pennell tydligt hade tagit mycket inspiration av. Filmen handlar i kort om Rebecca (spelad av den fantastiska Sharon Mitchell) som våldtas och förnedras av sin pappa och därefter blir omhändertagen och satt på något slags barnhem för vuxna som drivs av en rektor (George Payne). I en totalt ögonvattnande scen går Payne bärsärk på skådespelerskan Velvet Summers och trycker en säkerhetsnål genom hennes bröstvårta, vilket Pennell hade återspelat i verkligheten med flera av de prostituerade han mördat. Detta användes som ett bra exempel på varför pornografi är så dåligt - hur kan man se på en film om och om igen och inte bli påverkad av den? Och vems fel är det när en människa blir så snedvriden att hon går ut och torterar och mördar sina medmänniskor?

Frågan om censur har alltid varit en klassfråga. Erotika och annat provocerande material var aldrig föremål för diskussion om censur innan det blev allmänt tillgängligt. Tanken verkar ha varit att man måste skydda arbetarklassen mot sig själv lika mycket som mot farliga idéer som kunde leda till oroligheter. Kanske det mest kända citatet inom just censur kommer från Mervyn Griffith-Jones som ledde åtalet mot Penguin och "Lady Chatterley's Lover" på 1960-talet och hamrade hem hur man totalt tappat greppet om verkligheten med orden:

"Is this novel something you would even wish your wife or servants to read?" 

Vi ser samma attityd mot de ökända "video nasties" på åttiotalet - tanken var att man skulle bli förvandlad till ett dreglande, mentalt sjukt monster som gav sig ut på mordgalej efter att ha tittat på "I Spit on your Grave", men det var inga problem för utbildade herrar att titta på filmerna för att kunna bestämma huruvida de var farliga för allmänheten. Dessa herrar kunde tydligen inte påverkas då de genomskådade att det bara var på låtsas. Den smutsiga, lättprovocerade arbetarklassen däremot kunde bli orolig av vad de såg, och tro att det var så man skulle bete sig - man skulle göra som de gjorde i filmen.

Gällande frågan om huruvida en människa har rätt att skydda en annan från sig själv är jag kluven, men naturligtvis inte huruvida man har rätt att skydda en annan människa mot en smaklös bit underhållning.

Tuesday, 24 July 2012

Facebook

Jag förstår mig inte på folk som kan skriva på facebook när dom har fantastiskt roliga dagar eller hemska dagar. Speciellt när folk har jätteroliga dagar och bevisar detta med en hel serie fotografier de tagit under dagen, där de dansar med en gammal tant på gatan eller är mitt i ett språng mot solen i en hamn under en tokig festival. Underligt nog är de bästa dagarna i mitt liv de dagar då jag är alldeles för upptagen för att vara på facebook eller ta bilder för att visa på facebook.

Jag läste hos UnderbaraClara att man slutar känna sig fånig att stå med kameran i högsta hugg efter ett tag. Tydligen känns det mindre jobbigt när man tagit tusentals bilder av sig själv, och tusentals av bilderna blir dåliga men några blir bra. Jag är på intet sätt fotogenisk så jag ogillar att behöva vara med på bild. I verkligheten ser jag helt normal ut, men på bild är jag vidrig. Det kanske kan förklara varför andra människor känner att det är trevligt att ta fram kameran vid varje tillfälle; dels att de inte är motbjudande på bild, dels för att de kanske inte uppfostrats av gammaldags och väldigt fattiga föräldrar som piskade in i en att de inte hade råd med sådana dyra nymodigheter som digitalkameror där man kan ta kort för att det är kul. Det finns alltså ingenting dagens ungdomar (hm...) inte kan skylla på sina föräldrar.

Monday, 23 July 2012

Veckans film

I ett tidigare inlägg nämnde jag att jag var sugen på att skriva om de allvarliga filmerna jag tycker om, men sanningen att säga är jag alldeles för trött. Trist, men jag orkar inte. Jag skulle absolut inte kunna göra dem rättvisa. Jag förstår inte direkt varför jag är trött hela tiden - jag gör inte så mycket med hela föräldraskap-grejen, eller så mycket annat för den delen heller. Så istället tipsar jag om lite klassisk blaxploitation - Black Belt Jones.


Black Belt Jones spelas av den läckre Jim "The Dragon" Kelly, som efter filmen mer eller mindre sjönk tillbaka till oansenlighet med ett par tråkiga undantag (nämnvärt "Three the Hard Way" där han spelar tillsammans med Fred Williamson och Jim Brown). Mycket trist. Han var en talangfull, karismatisk ung skådespelare som säkert hade hedrat mer utmanande roller.

Black Belt Jones är en helt vanlig ung superkaratemästare som får förfrågan av en honky polis att gå in och krossa maffian. Jones nekar, han vill bara leva ett vanligt liv och lära en ny generation att slåss tillsammans med den gamle gode Papa Byrd (kanske en av mina favoritkaraktärer någonsin) som äger karateskolan Jones jobbar i. Tyvärr blir Papa Byrd tragiskt mördad då den svarta maffian och den italienska maffian bägge vill åt olika saker kopplade till byggnaden där Papa har sin karateskola, och dessutom kidnappas Black Belts unge novis, Quincy. Nu måste Black Belt Jones tillsammans med Papa Byrds läckra unga dotter, kampsportsmästaren Sydney, hämnas Pops död i en serie totalt bisarra situationer som inkluderar:

  • Sydney som tar av sig sina högklackade skor, ställer ihop dem prydligt på golvet, stirrar hela maffian i ögonen och säger "I'mma make you look like a sick faggot."
  • Black Belt Jones rekryterar en armé vita, bikiniklädda tonårsflickor som bekämpar maffian med en studsmatta.
  • Black Belt Jones försöker förföra Sydney genom att utmana henne på löpning och förklara "I'm gonna make you sweat, first one way.... and then the other!"
  • En biljakt som kulminerar i slagsmål i en biltvätt där alla medverkande måste slåss täckta av vitt skum.
Soundtracket är dessutom helt makalöst bra, ett bra exempel på hur blaxploitationfilmer har kanske det bästa soundtracken av alla filmgenrer.


Den man måste ha i åtanke när man ser på blaxploitationfilmer är vilken värld filmerna skapades i. 1960-1970-talets amerika var inget bra ställe att vara svart, och många (för att inte säga alla) svarta arbetare hade även på den tiden fått känna av rasism, fördomar, förnedring och hopplöshet. Polisen och andra auktoriteter var inte bättre och behandlade svarta amerikaner som smuts. Mycket av det som visas i blaxploitationfilmer är sanning - gatupoliser var ökänt korrupta och kunde slå svarta amerikaner ur arbetarklassen till döds utan att frågor ställdes eller polismakten gjorde annat än ryckte på axlarna. Prostitution, droghandel, rån och andra kriminella handlingar var ofta det enda sättet en svart amerikan kunde få tillräckligt med pengar för att inte svälta till döds, då skolgång var en dröm. Man kunde arbeta varje dag, hela sitt liv, och fortfarande inte få tillräckligt med pengar för att kunna komma ur ghettot - man föddes i ghettot och man dog i samma ghetto.
När svarta så började få tillgång till pengar att spendera gjorde man naturligtvis upp en filmmarknad där svarta kunde gå och se andra svarta skrattandes förnedra vita stereotyper. Så döm dem icke för hårt när ni ser dem, och betänk att det vi idag ser som totalt bisarrt och vidrigt är inte mer än en generation bort. Det är detta filmerna försöker berätta för oss.

En Stepford Wife

Min stadiga bloggläsare Åsiktsregistret (f.ö. den ende hittills som haft stake/tid/intresse att vara med i mitt filmprojekt där vanliga människor tittar på filmer jag tycker om och sedan berättar för mig att dom sett dem)  har hamnat i blåsväder hos svenska evangelister efter en hetsk debatt hos UnderbaraClara. Jag har aldrig läst något av UnderbaraClara förutom just när Åsiktsregistret refererade till debatten, så mitt intryck av henne är enbart ytligt, men... är hon inte lite av en Stepford Wife? Och är inte det väldigt sexigt? Det kan ju inte bara vara jag som besöker hennes blogg för att få lite inspiration till att vara kock i sovrummet och hora i köket.

Phoooah!
Okej, jag vet att jag är lite elak och sexistisk, men hon kommer ju aldrig att läsa min blogg ändå. Skulle hon nu göra det får hon väl skicka en kommentar och be mig att ta bort inlägget, och så ber jag så mycket om ursäkt om hon känner sig förnedrad eller något. Eller så kan hon skicka en kommentar om hon vill ansöka till San Fransiscos "Crash Pad", så skiljer jag mig och drar ner Clara i smutsen. Det faktum att hon tydligen är med i någon frireligiös sekt rörelse gör det bara mer lockande. Nunsploitation är en av mina favoritfilmgenrer.

Appropå sexighet, är hon inte som en mindre färgstark, överkristen version av Nigella Lawson? Okej, Clara jublar över rädisor och surdegsbröd när Nigella kurrar över grädde och smör, men likheten är ju slående. (Jag skulle f.ö. vilja sura ner hennes deg,  hoo-haah!)
Jag var faktiskt inne på hennes länkade sida junia.se för att se vilken sekt det handlar om (jag vet att det säkert inte är en hardcore sekt som Heaven's Gate, men ingen ser sådär glad ut som hon och hennes polare gör utan att ha fått "alla" svar förklarade för sig) men den verkar inte fungera. Alla i läckra Claras kommentatorfält verkar också arga på alla som ifrågasätter vissa delar ur Jesu Kristi tro (även när man kanske inte direkt ifrågasätter) eller tycker att det är olämpligt att ha dessa tidningar hos tandläkaren, och detta luktar ju verkligen idioti/sektskap/idioti.
Jag undrar vad Clara gör precis just nu. Tänk om hon lagar mat. Tänk om hon tovar ett kyskhetsbälte. Tänk om hon googlar "San Fransisco Crash Pad". Hon kommer inte att hitta någonting. Hon är alldeles för ren.

Sunday, 22 July 2012

Jag har ett tips.

http://www.stepfordwife.com/images/stepfordwives.org_stepfordwife.com.jpg
"Tack, älskling! Din uppoffring stärker min kärlek."
För alla er damer som har en man hemma och vill hålla er väl med honom har jag ett tips. Min man förklarade nämligen häromdagen att det faktiskt finns en sak han vill att jag skall ändra på vad gäller mig. Härligt! Jag har frågat i åratal, och äntligen klämde han fram med något som var fel.

Det är så att när jag tar papper inne på toaletten snärtar jag av pappret så det inte hänger något under kanten. När min man springer in för att urinera måste han därför lyfta på locket till toaletthållaren och dra fram fliken på pappret innan han fortsätter i processen. Jag ser därför numera alltid till att fliken på toalettpappret hänger ner när jag lämnar badrummet, och är därför perfekt.

Listor

Jag är besviken på mänskligheten. Ja, igen. Ja, jag vet att jag tjatar, men ingen tvingar dig att läsa. Du kan ta och logga av internet och gå och krama en närstående eller dricka öl eller börja röka igen, det finns alternativ. Det finns t.om. andra bloggar om det nu är så illa.
Jag är vän med Robin Bougie på facebook. Bougie har författat bla. flera böcker om exploitationfilm och vintage erotika, och jag är ett stort fan. I vilket fall kom jag hem efter en lång dag i verkliga livet och tänkte se om jag kunde ha sett fler filmer än Robin på en sån där facebook-grej där man klickar i vilka filmer man sett. Enligt idioterna som gjort listan är detta filmer man "måste" se innan man dör. Listan inkluderar:
http://www.joblo.com/posters/images/full/1998-poster-shakespeare_in_love-3.jpg
Förändrade mitt liv!

Ratatouille
Raiders of the Lost Ark
Shakespeare in Love
The Shawshank Redemption
The Tree of Life
WALL-E
About Schmidt
Amélie
Fargo
Hitta Nemo




Snälla nån, är detta verkligen filmer som förtjänar att vara med på listan över filmer man måste se innan man dör, filmer som förändrar livet? De är säkert alldeles utmärkta filmer, underhållande och roliga (okej, inte The Shawshank Redemption som är gruvligt överskattad i min åsikt), men kräver vi inte mer av de filmer man påstår att allmänheten skall se innan folk dör?
Jag tror att nyckeln ligger i vem som gör de här listorna; jag anar nämligen att listan är länkad till listan av filmer som grossat högst. Fargo? Ratatoulle?!

Jag läste en lista som allmänheten fått rösta fram på Irland där de hade med 100 böcker som man ville ha kvar till eftervärlden. Den irländska allmänheten hade bestämt att Dan Browns DaVinci-Koden skulle vara med på listan av böcker. Böcker som måste behållas till eftervärlden. DaVinci-Koden. Till. Eftervärlden. "Jag gillade DaVinci-Koden..." kanske du tänker nu, och visst, det får man göra. Det är fullt tillåtet att tycka om, tja. dåligt skrivna böcker. Min mamma gillar ruttna deckare, jag läste tantsnusk i femman, jag är öppen och förlåtande och tycker fortfarande själv om att bläddra i dåliga böcker ibland. Men rösta fram dem som böcker att behålla till eftervärlden...? Lättja.

Vill tipsa om lite filmer jag tycker att folk borde se innan de dör, men det får bli någon gång i framtiden. Jag lovar att de inte heller kommer att vara japanska filmer där hjältarna slåss med sina penisar eller plågar sina damer med glödlampor i vaginan.
Det finns magiska filmer, magnifika, otroliga filmer som kan öppna dörrar till andra sätt att tänka eller leva. Det gör mig sorgsen att folk fortfarande verka tycka att det de sett senast är det bästa de sett.

Saturday, 21 July 2012

Drama! Passion! Humor!

Idag var jag väldigt trött. Jag var så trött att jag började fundera över hur gammal jag var, och om det var döden som närmade sig eller bara någon hemsk sjukdom som använde upp all energi (roligt skämt det där med döden, humor på riktigt hög nivå som resultat av min övertrötthet).

Jag förstår inte varför jag fortfarande är vaken - sedan klockan 19.10 har jag tittat på klockan för att dubbelkolla om det är anständig tid att lägga sig. Sedan när det blev anständig tid att lägga sig var det bäst att koppla av med ett varmt bad först varpå jag efter avkopplingen fick koppla på igen då badrummet svämmade över eftersom jag pluggar igen avloppet med mitt kroppshår. Jag har precis tittat på flera avsnitt av 30 Rock och vill därför dra ett till roligt skämt om hur jag är så trött på att moppa badrumsgolvet att jag tänker sluta raka benen och använda kvinnokampen som mer politiskt korrekt anledning än ren lättja, men det tänker jag ju inte och jag vill inte ljuga.

I vilket fall lade jag lite tid idag på att fundera ut nya symptom som kunde bekräfta min ålderdom. Nu vill jag inte att någon ett par decennier äldre än jag själv skall bli upprörd över min åldersnoja - dels är det en personlig akilleshäl (jag fick min första ålderskris vid 14, då jag insåg att jag låtit barndomen rinna förbi utan att uppskatta den), dels vet jag intellektuellt att 26 inte är någon ålder på en häst. Alla vet vi att man inte är äldre än man gör sig; tyvärr är man inte heller yngre. Det är i den andra kategorin jag faller in.

http://ia.media-imdb.com/images/M/MV5BMTk0MDM0NTgxOF5BMl5BanBnXkFtZTcwMDY1OTUyMQ@@._V1._SY317_CR7,0,214,317_.jpg
Jag har ju fortfarande
Harold and Maude-fasen att se fram emot
Jag lade alltså värdefull ungdomlig tid på att sitta och fundera ut en lista av bevis på min ålderdom. Tyvärr (?) har jag nu glömt bort den och kan bara anta att den inte var tillräckligt intressant och/eller att jag närmar mig demensen.  Så nu blir det inget inlägg som någon kan känna igen sig i eller vara intresserad av eller reflektera över. Som skräddaren skulle sagt det: "Det blidde ingenting."

Undrar förresten vad som hände med vår plan att döpa sonen till Dolemite.... Jajamän Victoria, där kommer ytterligare en ledtråd till mysteriet MondoCane - vår son heter alltså inte Dolemite! Snaran dras åt. 

Friday, 20 July 2012

Exploitationfilm

Igår hade jag en diskussion med de två yngsta av mina bröder och jag nämnde för min yngste bror, T, att jag börjat blogga. Han blev äcklad av den här informationen, då han av princip blir äcklad av det mesta jag gör (min livsstil är så långt ifrån hans gillande man kan komma inom mina ekonomiska möjligheter).

Min yngste bror har gjort det här konstverket.

 I vilket fall ledde detta till en diskussion om  vad Mondo Cane var, och i förlängningen varför jag tittade på så mycket film med tuttar och nakna damer. Anledningen till detta är naturligtvis att jag ser på mycket exploitationfilm, och själva idén med exploitationfilm är att den skall sälja, och ingenting säljer biobiljetter som ett par nakna kvinnobröst. Min andre bror, R, som var med blev illa till mods och hade två spontana tankar:

  1. Varför kan dom inte bara ge ut kokosbollar med varje video som skall säljas, så köper de feta amerikanerna dem fast de inte har gungande kvinnohull. 
  2. Varför måste man tjäna pengar på filmer? Varför göra en film man vet inte är bra, enbart för att tjäna pengar?
Svaret på den första frågan är ju den att den typen av exploitationfilm var i sitt esse mellan det tidiga 60-talet och början av 80-talet, och då hade man inte tillgång till video.

Svaret på den andra frågan var att många gör det, men alla har inte den lyxen att de kan göra film därför att de älskar att göra bra filmer. Det är det som äcklar mig med hollywoodproducenter idag, de HAR möjligheten att göra bra filmer men väljer istället att spela mot den lägsta gemensamma nämnaren för att dra in ännu mer pengar, trots att det knappt ens är möjligt att förlora pengar på hollywoodfilmer. Därför har jag också mycket högre standards - ja, totalt annorlunda standards - vad gäller hollywoodfilmer än vad gäller lågbudget exploitationfilmer (hollywood har också gjort mycket exploitationfilmer, ofta med hög budget och vansinnigt roligt resultat).

Jag avslutar med en trailer för dokumentären "Mau Mau Sex Sex" som ger en tydlig (dock givetvis kort och förenklad) inblick i exploitation- och sexploitationindustrin.


Påldans

Jag antar att ingen annan läst eller funderat på fitnessformen "pole dancing" som annonseras i alltomstockholm. Det hade inte jag heller förrän jag råkade snubbla över ett upprört inlägg i en annan blogg där en dam ogillar strippandet - eller snarare, ogillar det faktum att folk tänker på strippande snarare än akrobatik.
En snabb googling ledde mig till att förvånat inse att Sara Lumholdt i alltomstockholm-artikeln har rätt - pole dancing är från början en akrobatisk cirkusgrej innan det blev bastardiserat på strippklubbarna.

 Givetvis vet alla det egentligen, men strippdansen är så mycket större än cirkusdansen att det är svårt att komma förbi bilden av en glittrig, atletisk kvinnorumpa som svängs runt i röd spotlight. Skulle träningen då vara lika populär om vi inte haft O'Farrell's Theatre eller om inte CSI Miami i vart tredje avsnitt måste besöka high end strippklubbar där damer iklädda burleska (men heltäckande) underkläder gungar sina behag på bästa sändningstid? Det tror jag verkligen inte. Spelar det någon roll för träningen? Det tror jag verkligen inte.

Fortsättningen

Anledningen till att jag skrev ett sådant sentimentalt inlägg om himmelriket som boar i föräldraskapet* är att jag var i obalans av förvåning (och utmattning, herregud vad trött man blir av att göra riktiga saker efter att ha varit isolerad några månader). Jag förstår att det för eftervärlden måste vara en besvikelse att ha cyniska Lisa kvittrandes om den bästa dagen någonsin, men sanningen att säga händer det inte ofta att jag känner något alls. Tillåt mig att utveckla.

Enligt filmens värld skall man minnas vissa dagar för alltid. Varma sommardagar med surrande humlor över blommande buskar, varm sand... Kanske skratt med syskon i parker där man spelar spel, eller grill nere på klipporna med iskall öl eller bröllop. Hollywood brukar ta genvägen och göra montage men ni vet ju vad jag menar. Perfekta dagar man skall minnas för alltid.
Bara det att jag aldrig kan känna något. Är det normalt? Man ser sig själv utifrån och tänker "wow, det ser ut som att vi njuter i stora drag fast vi egentligen bara tycker att det är okej". Jag vet inte riktigt om det tyder på mental sjukdom eller vad det är, men det är iallafall det stora som ändrats med mig efter att jag fick min unge. Hormonerna, kan tro.








* Ha, skoja bara! Oftast är det jobbigt.

Thursday, 19 July 2012

Det där med ungar

Kan det här ha varit en av de bästa dagarna i mitt liv? Förhoppningsvis inte. Med lite tur finns det mycket bättre dagar framöver. Men det är sannerligen en av de bästa dagarna jag haft hittills.

Det är det som händer när man får en unge. Vissa dagar blir liksom gyllene, fast man inte gör något speciellt. Innan jag blev på smällen brukade jag fundera över varför vi skulle ha barn egentligen, för trots att jag var helt säker på att graviditeten skulle vara otrolig visste jag ju att jag skulle sitta där med ett skrikande knyte efteråt och jag skulle bara gråta och gråta. Jag skulle bli Svensson. Jag skulle tappa bort mig själv, jag skulle glömma min man, jag skulle aldrig mer vara snygg och jag skulle aldrig ha tid eller ork att ha några intressen som inte inkluderade bajs eller sagor.
Det blev tvärtom. Fast okej, man blir ju hormonigare än tidigare och gråter flera gånger om dagen, men man vet ju att man inte är ledsen (framsteg!).

Fast jag förstår fortfarande inte folk som har fler än en unge, eftersom dom ju vet hur jobbigt det är och vilket vansinne det är att vara gravid. Sanningen att säga förstår jag inte varför folk inte bara strejkar tills dom kommer på något bättre. Året är 2012 och vi måste fortfarande bära våra graviditeter manuellt. Det är ju inte klokt.

Wednesday, 18 July 2012

Min hemska barndom

Nu kan det vara så att jag enbart omgiver mig med krossade spillror av mänskligheten, men kan det verkligen vara så att ingen har haft en bra barndom? Det verkar vanligare att ha haft en ovanligt tärande barndom, åtminstone med vissa smärtsamma perioder som lämnat blödande sår i själen.

Min mamma tycker om att skryta med mitt enorma intellekt som verkade ha nått sitt högvattenmärke runt sju års ålder. Hon puffar upp sig som en höna och förklarar för alla som är artiga nog att lyssna att jag lärde mig läsa när jag var fyra år, och skrev sagoböcker innan jag fyllde fem. Hur kunde hon vänta sig något annat än Nobelpris eller odödlig berömmelse och ära?
http://ressim.net/a/out.php/i2366764_terapi-gif
I vilket fall avskydde jag första klass passionerat eftersom de började om med att skriva bokstaven A en hel vecka. Veckan efter var det fortfarande A, men den lilla versionen. Veckan efter det var det bägge tillsammans, AaAaAaAaAaAa. När man blev klar med textboken fick man mer blanka papper att fylla i AaAaAaAaAaAaAaAaAa.
Jag började skrika och gömma mig under soffan för att slippa behöva gå till skolan.
Någonting måste väl bli håret som knäcker kamelens rygg. Jag fick en så fin prinsessklänning att ha på mig en dag och berättade sedan i tårar hur fröken inte hade tittat på mig på hela dagen så hon hade aldrig sett min fina klänning. Min mamma blev bekymrad och kallade till föräldramöte, och än idag blir hon förbannad när hon tänker på hur min fröken överlägset förklarade hur mamma skulle sänka sina krav på mig och sluta tvinga mig till galen prestation. Det hela slutade i vilket fall med att jag fick börja på Waldorf där jag slutade skrika och började mysa. Allt var mysigt. Fårskinn på golven, sidensjalar över axlarna, strömma mellan bänkar, fröken som kramades, sagor och sånger och dans, jag fick vara med och bestämma vilka dikter som skulle dramatiseras eftersom jag var en liten besserwisser, vi ritade runor och bekämpade drakar i modövningar. "Ganska gay", som det kallas nuförtiden.
I vilket fall föll det samman alltsammans så fort jag blev gammal nog att förstå vad som hände runt omkring mig.
Lärarna började misshandla sina elever och gömma misshandeln systematiskt för både föräldrar och utomstående auktoritet. Andra lärare började ligga med sina elever eller varandra eller föräldrarna. Ett par lärare tickade för alla boxar och låg med både elever, lärare och föräldrar, och antagligen lite andra människor också. Sjuans klassföreståndare blev dramatiskt omplacerad till Waldorfskolans dagis efter att det avslöjats för klassens föräldrar att han deflorerat samtliga av klassens flickor. Ett tag visste alla att Märta Någonting hade förlorat oskulden till sin lärare på flygeln i Stora Salen, och att de sedan haft nerrökt hasch-sex över hela skolan, från fikabordet utomhus till toaletten bredvid aulan där de hade datakunskap på femton år gamla datorer.
(De flydde skolan efter ett tag och reste enligt ryktet runt hela världen, tog psykadeliska droger, älskade och dansade från morgon till kväll ett par månader. Sedan dumpade han henne i öknen utanför Vegas och drog med bilen, och då slutade hon tycka att det var roligt och började tycka att det var dags att åka hem till mamma. Enligt ryktet)
Skolan sket fullständigt i nationella proven, lärarna söp och rökte gräs och badade nakna och ingen verkade egentligen bry sig om vad vi lärde oss. Utom just det att vi lärde oss saker.
Vi lärde oss att göra vin av russin och sedan destillera den på hemsvetsad maskin inne i kemisalen. Vi lärde oss att man skall se efter sina egna, och om vi någonsin skulle behöva hjälp skulle vi alltid kunna komma tillbaka och jobba för en Waldorfskola oavsett vad vi gjort eller vad vi kunde. Det enda som vi skulle tänka på var vem man talade med och vad man avslöjade, eftersom samhället inte kunde förstå. Ingen kunde förstå.

Nu i efterhand minns jag saker som sagts som skrikande vansinne. En av lärarna läste högt ur Drakar och Demoner på lektionstid då man trodde på magi och äkta trolleri. Lärarna diskuterade på allvar hur mentalt handikappade barn behövde resa genom rymden och finna sina själar, och när de fann dem skulle de bli helade (fram tills min brors fröken fick en son med Down syndrom, då ändrade alla sig och kom fram till att de visst hade själar, kanske t.om. bättre själar än oss andra). Diagnoser på allt från ADHD, autism, dyslexi och närsynthet ställdes dagligen och blev sedan behandlade som total sanning, de flesta av sjukdomarna kunde dock behandlas i skolan genom akupressur. Ämnen slarvades bort - jag hade aldrig geografi förrän jag började på gymnasiet.
Min man ville sätta vår son i Waldorfs förskola. Jag tackade nej. Det fanns mycket bra, men det får jag se till att sonen får på annat sätt. Jag får väl se till att han får det hemma, om inte annat.

Inte så att Waldorf inte kan vara bra. Den bara är det inte. Åtminstone i min blygsamma erfarenhet av just den enda Waldorfskolan.

Vad har hänt?

Vad har hänt med mina gamla läsare? Jag får inga kommentarer mer. Är jag ointressant, eller har jag sagt något så fult att alla mina läsare nu väljer att ignorera mig tills jag själv kommer på vad jag gjort och ber om ursäkt.
Själv är jag sugen på pannkaka med messmör och bacon.

 Jag har ju som sagt var enbart kvinnliga läsare, och alla kanske är precis innan mensen.

Tuesday, 17 July 2012

Ett jäkla klagande

Min lillasyster läste min blogg en gång i början. Nu orkar hon väl inte stöd-läsa längre, hon har så mycket för sig med skola och arbete, men i början gjorde hon det. Hennes reaktion var inte oväntad, men svidande:
"Det är ju precis som när du pratar. Du bara klagar om att allt var bättre förr."
www.menforihelvete.com
Även på en bra dag hade jag kunnat skriva tusen inlägg själv.
Mest på simpla felstavningar och särskrivningar.
"Nehej", sade jag. Klart att jag klagar på att vissa saker var bättre förr (det var det ju) men jättemycket har förbättrats. Rasism har blivit politiskt inkorrekt t.ex., och det är ju bra. Men visst, jag klagar lite ibland. Ganska ofta. Och ändå blir jag sur på andras gnällande eftersom ingen klagar på rätt saker! (Utom jag.)

 Och längst fram, tryckt mot klagomuren, skrikandes mot skyarna, slitandes sitt hår, står Lady Dahmer.

Ingenting är bra, och när det nu en gång är bra sätter hennes läsare igång. Som den gången då Lady Dahmer bakat en tårta och ställt till med barnkalas därför att hon är övertygad om att positiva erfarenheter lämnar positiva spår, även om inte hennes barn direkt kommer att minnas just denna fördelsedag. Lady Dahmer nämner lite i sin text att en av hennes egen barndoms stora trauma (trauma är förresten att ord som används så mycket att betydelsen liksom tappats bort) är att hon bara fick en tårta och en kompis som kom in och ingen riktig fest, så det är väl inte helt bra men det är ganska glättigt iallafall. Tills man läser kommentarerna. Höjdare i stämningssänkning innehåller:

"Jag fick inte kalas som barn jag heller. Min mamma sa att hon inte orkade. Vet inte vem jag hade bjudit ändå, jag fick inte ha vänner för mamma." - Siobhan
http://www.childrenspartybus.co.uk/images/childrens-parties.gif
Partybussen, destination Lady Dahmer! Tut tuuut!
 "min mamma gjorde typ allt det där som man skulle göra, fixa värsta kalasen men ingen uppskattade dem när de kom. de va trist och tråkigt och bara så jävla pinsamt. ingen av som blev bjudna brydde sig om mig egentligen. de va hemskt. sen när jag var 15 år så slutade man fira mina födelsedagar helt enkelt. även mina närmaste sket i det och de resterade födelsedagarna har jag fått spenderat ensam. inget hipp. medan jag lägger tusenlappar på mina kompisar, och vill att de ska få världens bästa födelsedagar. ja vet inte, men ja tycker ja borde få något spännande tillbaka, någon gång. mina föräldrar säger inte ens grattis längre och en del kommer inte ens ihåg min födelsedag. så, jag har slutat firat min födelsedag. 20 år var min sista. för folk bryr sig inte om mig, egentligen. så varför ska ja bry mig." - Maj - en bra träningsblogg
 "Har inga bra minnen direkt med mina födelsedagar, förutom en eller två. När jag fyllde 11 och hade bjudit några ur klassen så vägrade alla komma förutom några nära kompisar, men ingen sade något, de bara kom inte och mamma tjatade om att veta hur många som skulle komma och jag sade att jag inte visste" - Petite Caja
 "Jag fick aldrig fira min födelsedag på min födelsedag. Har alltid fyllt år mitt i skolstarten, så alla har haft annat för sig. Och när det väl blev firande, (ungefär en vecka senare) då fick jag bjuda mellan en och tre kompisar (men jag var en udda unge och bjöd aldrig någon, för ingen ville vara med mig) och så var det fika och tårta med släkten. DÅ fick jag mina presenter. Jag ser det som ett form av trauma att datumet jag fyller år på aldrig spelat någon roll" - IG
  Barnkalas, hurra!

Egentligen är det fult att plocka ut Lady Dahmer och hennes (antagligen) hulkande läsare på det här sättet, men är det inte lite... barnsligt att hålla på med sådan här självömkan? Ja, det är en fult ord att använda när folk uppenbarligen lider av sina födelsedagsfest-trauman, och jag ber om ursäkt om någon känner sig förnedrad/förminskad/kränkt osv, men snälla nån. Det verkar liksom som att Lady Dahmers läsare allesammans blivit uppfostrade av den turkiske superskurken Kilink, en man så ondskefull att han har ett ansikte som en maskeraddräkt av ett skelett.


Är det verkligen så illa? Jag säger nej. Jag säger att det kommer att bli bra till slut. Det blir nog bra.

Monday, 16 July 2012

"Åldersrasist"

Om man kollar på google translate vad "ageist" är på svenska blir det översatt som "åldersrasist". Klicka på ordet "åldersrasist" och se efter själv.
 Det är ju totalt idiotiskt. Vi måste snabbt komma på ett ordentligt ord för att vara fördomsfull och/eller diskriminerande mot en människa pga dennes ålder. Det verkar mycket bättre än att hitta på ett ord för att ersätta frasen "han eller hon", åtminstone använder jag ordet "ageist" mycket oftare än jag använder ordet "hen". Detta beror naturligtvis på att jag är åldersrasist. Det är inget jag är stolt över, det smyger sig in i hjärnan och tar över hela mitt tänkande utan mitt medgivande.
För ungefär en vecka sedan skulle jag ta bussen ut och bada tillsammans med min man och vårt barn. Resan till badstranden blev en odyssé på åldersrasismens hav där alla fördomar om att vi relativt unga människor är fördomsfulla åldersrasister grundligt bekräftades.

Visst ser man fräschare ut när man jämförs med gråa gamlingar?
Bussen vi tog gick via centrum. Det var veckodag under arbetstid, vilket innebar att bussen snabbt fylldes med gamla människor. Många gamla tanter, ett par gamla gubbar, massvis med rullatorer som stod och trängdes med barnvagnen och flera gamlingar som snubblade över tygväskor med mjölk och kattmat. Jag funderade över varför de inte kunde diskutera saken emellan sig och komma fram till en lösning på vem som skall sitta var, vems rollator som skulle ut först osv, när jag insåg att de faktiskt inte kände varandra allihop. Jag antar att folk gör det när de är mycket, mycket gamla och befinner sig i varandras närvaro, eftersom alla gamla människor känner varandra. Jag funderade på om någon av dessa gamlingar kände min mormor som bor över 40 mil bort. Jag skämdes.

Den andra fördomen slog mig när bussen körde förbi sjukhuset och ingen av de gamla människorna gick av. Jag hade suttit och antagit att de var på väg till sjukhuset där allesammans skulle dö. Det var min tanke. "Åh, dom är säkert på väg till sjukhuset för att dö." När vi puttrade förbi sjukhuset var jag tvungen att stilla min oro genom att låta min son peta lite på en av dem, för att se till att de inte dött eller glömt bort var de skulle av för att dö. De var inte döda, och de blev bara glada av att få lite mänsklig kontakt av en bebis. Gamlingar gillar ju bebisar, det påminner dem om att folk kommer att leva kvar även efter att de alla gått bort och ligger i marken och blir uppätna av maskar.

Naturligtvis slutade resan med att en gammal människa gick av här, en annan där, och alla verkade vara fullt upptagna av vanliga liv fulla av, tja, det livet är fullt av. Vardagens fasa och triumf.

För att det skall vara rättvist tänker jag precis lika negativa tankar om ungdomen, för övrigt.

Jag är så ogillad

En av de få bloggar jag faktiskt läser och inte tröttnar på är "Den rabiata orakade flat-feministen Fanny". Visst finns det andra, men den här är nog unik i sitt slag så att Fanny faktiskt är hyfsat allvarlig och inte skriver om sitt liv och sina funderingar om vardagliga ting, som chorizo. Det är därför det smärtar mig att veta hur den rabiata Fanny antagligen aldrig mer kommer att besvara mina kommentarer eller kalla min blogg "typ en av mina nya favoritbloggar för övrigt". Jag förstår inte varför. Var det bara pga min glada inställning till prostituerade och pornografi, eller var det något djupare?

Det är som att hon blivit överkörd av en buss. Som att jag skulle gå över gatan och hon gick bara ett steg efter, men att hon plötsligt inte finns mer. Jag kupar händerna runt hennes kinder och stirrar rätt in i solen med tårade ögon, och livet kommer aldrig mer att vara detsamma.Hennes ena vante flög över gatan av kraften i smällen. Hon slutade andas. Hon slutade svara.

Det kan ju ha varit därför att jag slutade vara så seriös och började blajja runt. Det är ju inte alla som gillar det.