Sunday, 22 April 2012

Mammabloggar

En annan sak jag ogillar är när föräldrar skriver bloggar från sina spädbarns perspektiv.
 "Hej!" Jag heter Melker och jag är fem månader gammal. Min mamma tycker jag ser ut som James Dean, men jag tycker jag är mycket sötare! Jag gillar att bada, då plaskar jag alltid så mamma måste torka golvet varenda gång, sen tycker jag om att amma och äta lite äppelgröt efter badet. Mums, tycker jag! Mysigt, tycker mamma!"

Äckligt, onaturligt, skrämmande. Jag förstår mig inte på folk.

Jag tycker nästan att den här enorma, självbelåtna kärleken till sin avkomma som påvisas i svenska (och säkert utländska) mammabloggar är värre än den skrikiga, arga kärleken i amerika.

Alla som sett ett avsnitt av Maury vet hur det går till. Svart, ofta sjukligt överviktig arbetarklassdam med enorma naglar och nittiotalshår ligger med många män och blir med barn. Eftersom hon känner sig i den situationen att hon vill och kan vara en god förälder avbryter hon inte graviditeten, och fortsätter jaga den potentiella fadern in på scenen hos Maury, där de tillbringar ett par minuter med att gapa slogans åt varandra så högt att ingen hör vad den andra parten vill säga ("You callin' me a slut? Takes one to know one! Takes one to know one! Takes one to know one! Takes one to know one! Takes one to know one!" Publigen: "Wooooooo!" applåder, armviftningar, ylande). Mitt i allt detta sitter Maury i sin tjocktröja och väntar tills slogansen dött ut, ställer kanske en diskret fråga för att få igång sina gäster igen eller rullar leende på ögonen. Alltigenom skriker den kvinnlige gästen oftast hur många procent säker hon är att mannen i fråga är far till barnet (i regel minst 200% säker).
Värt att nämna är att Maury genom sitt arbete blivit så van vid att umgås med afro-amerikansk arbetarklass att han nu utan att tveka går fram och slår sin näve mot sin manliga gästs näve utan att tveka, med ett muttrat "hey, homie, welcome to the show".

Sen kommer DNA-resultaten och den manlige gästen är antingen fadern till den kvinnlige gästens barn, eller inte. Det är allt. Nästa gäst. Varje gäst ges sina 5 minuter, sedan går man obönhörligt vidare.
Ibland har Maury andra problem han tacklar, som damer som är rädda för inlagd gurka eller tvååringar som väger 200 kg. Dom avsnitten är aldrig lika intressanta, men är naturligtvis 800 gånger intelligentare än, säg, mammabloggar. Nästan alltid.

Ja, man får väl ställa upp då...


Den här bloggposten vaccinerar 95 barn

Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.
Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.

Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser  till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj

 UNICEF vaccinerar barn i Elfenbenskusten

Wednesday, 11 April 2012

Droger

Ju äldre jag blir, desto mer inser jag att droger verkligen är någonting som man bara kan växa ifrån. Jag kan inte påstå att jag någonsin varit speciellt intresserad av droger, men man är bara ung en gång och vi har alla provat saker som vi kan se tillbaka på med enorma leenden. Mja, nej, okej, men jag har suttit med och druckit och tittat på medans andra har drogat. Nästan lika bra.

Det sämsta man kan göra är att fortsätta använda droger efter 25. 23 för damer. Så, nu var det sagt.

Kokain är en vansinnigt irriterande drog som endast tjänar till att göra folk till sina mest enerverande artonåriga inkarnationer. Hur blev den så stor? Alla hatar kokshuvuden av samma anledning som de hatar ungdomar, minus avundsjukan att deras reflektion inte kräks så fort de kommer framför en spegel, eftersom de inte kan se sig genom hinnan av vitt. Kokain måste vara en av de dummaste drogerna i världen - om man vill ha en festdrog som gör en glad och sprallig och ger en illusionen att man kan dansa som en brother kan man lika gärna ta en E. Det blir dessutom billigare i längden, plus att man inte känner lusten att hugga ihjäl folk med ishackor (festligt värre). För att inte tala om gräset - finns det någonting sorgligare än en vuxen människa i haschträsket? En sådan idiotisk sak att vara beroende av - och man blir ju inte ens beroende, man blir ju bara sjukt irriterande. En av anledningarna till att jag alltid hatat Britney Spears (igen, bortset från den uppenbara avundsjukan) är hennes fascination med K-Fed, den stereotypiske hascharen. Han sitter alltid där, stort flin i ansiktet, frustande sitt haschflås.



Ingen vuxen människa med självrespekt och klart sinne skulle hatta efter en vit kille med det smeknamnet, eller en kille som är konstant haschig i vuxen ålder. Eller en som är så sjukt dålig på att rappa. Man tillåter inte vad fan som helst inom hip-hop, man tillåter att folk tar sin smärta och sina synder och gör något fint med dom. Snoops gör haschvärlden glamorös och glansig, men det tar K-Fed hand om. Låt ingen säga att hip-hoppare låter likadant.
Ska man droga ska man fan göra det med lite stil, men folk har inget tålamod nuförtiden. Det är det som är skillnaden mellan drogandet nu och The Great Binge. Folk hade stil och tålamod. 

Monday, 9 April 2012

Föräldraskapet

Tanken slår mig igen och igen och igen dagar som denna, den slår hårt och svart som Mike Tyson; oavsett vad Hollywood säger är det väldigt svårt att tycka synd om femtiotalets hemmafruar. Politiskt inkorrekt, kanske. Trots att majoriteten spottar på hen är det ju fortfarande tabu att tala illa om anti-feminism, och mestadels med all rätta skulle jag säga. Men dagar som den här önskar jag att jag kunde få vara någons ålderdomliga mormor istället för någons mamma.
Tänk att få plocka fram ginflaskan så fort mannen stängt ytterdörren, tänk att få röka 60 om dagen och ingen vet att det är dåligt för en.

60-talet hade flera drive-in filmer som bevittnade hemmafruarna och deras tristess. Sanningen att säga verkar dom ha haft mer sex, sprit, droger och vilda äventyr än jag någonsin haft. Deras filmer var närmre tidsmässigt och därför mycket mer pålitliga (jo, det är så det funkar).Case and point - Sin in the Suburbs från 1964. Är det någon som inte känner ett ryck av avundsjuka när de båda medelålders mammorna ställer till med berusat sexparty tillsammans med två stycken dörrknackande försäljare?


Jag tror inte heller jag är ensam i att tycka att danstillställningarna var mer koordinerade och sunda på den tiden, och folk kunde komma undan med raggningsrepliker som "You know something? From certain angles, you look an awful lot like your mother!" med bara ett enormt, självbelåtet leende som resultat. Om jag någonsin får en dotter önskar jag att hela den filmen blir mitt liv. Slutet hade varit värt det.