Saturday, 27 October 2012

Jag byter blogg

Nu blir det så himla mycket spam som jag inte kan skydda mig mot och problem med kommentarinställningar som inte går att fixa och massa saker jag stör mig på med Blogger, så nu byter jag helt spontant. Jag bestämde mig imorse. Åt skogen med Blogger.


Min nya blogg kommer att finnas under mondokanel.wordpress.com. Hoppas att den går bättre.

Friday, 26 October 2012

Franco Nero

Jag har precis tittat på THE FIFTH CORD, en giallo med Franco Nero. Franco Nero är ungefär som George Hilton, men med mer skådespeleri - Nero klämmer in allt skådespeleri han har i varje scen vilket alltid gör det intressant att titta på. Dessutom är han ju en fröjd för ögat skönhetsmässigt.


Vad hände med den här typen av vackra, vackra män? Mina tre favoriter i skönhet är så som följer, givetvis utan bestämd ordning:

1. Stephen Forsythe. Här i den fantastiska filmen A HATCHET FOR THE HONEYMOON av Mario Bava, i en scen som blev nästan direkt översatt i den nyare AMERICAN PSYCHO från år 2000.

Stephen Forsythe


2. George Hilton. Åh, George Hilton, jag glömmer aldrig första gången jag såg honom - det var i THE STRANGE VICE OF MRS WARDH där han spelade med Ivan Rassimov. Vilken dröm.

http://1.bp.blogspot.com/-6E9AoLzSP0s/Ta3bfLuTqYI/AAAAAAAADKU/7fbHvRd5yec/s1600/Strange+Vice+Ivan+et+George.jpg
Ivan Rassimov till vänster, Hilton till höger.
 3. Ivan Rassimov. Åh, Ivan Rassimov. Han har många bra filmer i bältet, men min favorit kan vara den härligt politiskt inkorrekt betitlade SPASMO från 1974. Bara trailern får mig att klappa i händerna som en liten flicka. Möjligen min favorittrailer. Får mig alltid på gott humör.
(Roligt fakta: Ivan Rassimovs syster spelade det våldtagna fnasket som Lee Van Cleef slår ner i THE GOOD, THE BAD AND THE UGLY.)

4. Franco Nero. Jag har tyckt om Franco Nero i varje film jag sett honom i, vilket inte har varit så värst många. Jag hittade Franco genom filmen DJANGO, eller snarare genom DJANGO's soundtrack, då jag totalt snöade in på huvudlåten under kanske ett år innan jag såg filmen.



Jag skulle betala dyra pengar för att ha fått älska med Ivan Rassimov och George Hilton back in the day. Vilka människor. Varför är inte skådespelare sådär vackra längre? Ge oss heterosexuella damer och homosexuella män och bisexuella personer lite ögongodis. Jag vägrar att acceptera att George Clooney är speciellt attraktiv, det är bara som tidningarna hittat på. Ja, jag vet att många finner honom attraktiv, men jag anar att folk skulle finna min man attraktiv om man haft honom som hjälten i massa hollywoodfilmer och tv-serier och framställt honom som en attraktiv man. Inte för att förminska folks attraktion, givetvis - bara att ställa hans påstådda attraktionskraft i perspektiv.

Användarnamnet

Tänk om man skulle bli storbloggare då? Så kanske mitt bloggprojekt att bli drömbloggerskan Karin kunde gå av stapeln, det värsta som kunde hände vore väl att jag skulle tvinga mig att börja borsta håret flera gånger i veckan och kanske dammsuga ibland, och det kan man väl leva med. Så kunde jag/Karin sitta på inspirationsprogram och bara skratta med glada, vita tänder och vara smart och intressant. Det hade väl smakat?

Underbara Claras bloggskola del två säger att man inte skall ha soffan under ett fönster (då känns rummet instängt eftersom "då hindras energiflödet") och att man skall ta många fina bilder. Ni som minns mina bilder vet att de inte är fina. Jag har heller inget intresse av att göra dem finare, och därför kommer detta inte att hända. Vi har en skruttig gammal kamera och min man är kanske världens sämsta fotograf (de flesta bilder är med typ 90% bakgrund och ett huvud som sticker upp) och därför finns noll fina bilder av mig.

En bild av mig i Amsterdam, tagen av min man.
Underbara Claras bloggskola del ett har massvis med tips som allesammans kräver engagemang, t.ex. att välja tema för sin blogg, odla sin egen stil och skriva om saker som engagerar. Säkerligen bra tips, men får mig att fundera över huruvida jag faktiskt är storbloggsmaterial. Jag kanske skulle vara med i Svenska Hollywoodfruar nästa säsong istället. Det måste ju vara mindre arbete i att flytta till LA, växa en meter, gå ner kanske 15 kg i vikt, gifta mig rikt och lära mig hur man sminkar sig. Det hade kanske blivit ett intressantare konstprojekt också, det där med att växa en meter när man är närmare 30 än 20.

Lady Dahmers bloggskola säger att man skall ha ett bra användarnamn. Tips mottages tacksamt. "Lisa" börjar bli så utslitet redan i verkligheten. Jag kastar tärningen med MondoKarin.


PS. Jag vill inte att Sofia skall bli arg på mig för att jag klagar över hur få läsare jag har, för det gör jag inte alls. Jag tar steg mot att skaffa ett alter ego, faktiskt. DS. 

Min bloggdröm

Igår när min son sov sin eftermiddagslur lade jag mig och somnade med min man. Förkylningen har övergått i bihåleinflammation och jag känner mig trött, svag och skör som en Harlequinhjältinna. Det märks att jag spenderat mycket förkylningstid framför datorn då jag drömde en feberdröm om en 70-talsbloggare som var moder till alla feministbloggare idag. Jag minns inte vad hon hette, så jag kallar henne Karin.

Karin var en bra människa, typisk sådan där ungdom som fortfarande lever utan att få den första stora knäcken i livet. Hon hade Lady Dahmers passion, Tanja Suhininas klara intellekt, Arsinoes lugn och Underbara Claras glädje inför inredning och stiliga kläder. Allt förpackat i Kajsa Magnarssons tilltalande yttre.

Det skall även tilläggas att jag under min förkylning läst mycket Inger Alfvén, vilket jag annars inte orkar med. Jag borde kanske ha läst henne tidigare i livet, när jag fortfarande brann och var mer påverkbar.

Nåja, min 70-talsbloggare var i vilket fall en ung, stark, passionerad kvinna som levde i synd med en man i ett hus där all inredning var av trä och bomullstyg. Hon älskade mannen hon levde med och de hade så roligt ihop, men han var liksom ändå i bakgrunden i drömmen, han var bara en bifigur.
Karin skrev sina bloggar så att 70-talsungdomen hetsades upp i feberyra och slet i de gamla könsrollerna som vilda hästar. Som tack skulle min bloggerska Karin få en fin klänning av någon affär där hon ofta beundrade de vackra kläderna, men givetvis hade hon och hennes man aldrig råd att handla i den där finbutiken. Det var ju ändå Sverige på 70-talet, och de var ju inte äldre än att hon fortfarande inte hade ett ordentligt yrke utan enbart försörjde sig på bloggen, och det kunde ju inte betala mycket på den tiden när nästan alla var hobbyskribenter. De levde på syrade grönsaker och hembakt bröd som man gjorde på 70-talet om man var lite sådär utanför samhället.

Klänningen var stickad av gråblå garn och Karin dansade med klänningen runt hela sitt hus och sa att hon var så glad att hon kunde ha allt hon ville ha eftersom allt hon ville ha fanns i hennes hus. Hon skrev sina texter och hon skulle föda sina barn och leva i ett hus hon älskade med en man hon älskade och allt skulle bli bra alltid, och kom det någon och gav henne saker för att hon skrev som hon skrev ja då var det bara ett plus i kanten.

Och här vaknade jag på mage med ansiktet ner i kudden och det kändes som att jag inte kunde andas och hade så jäkla ont i pannan av den där inflammationen. Och jag säger som jag alltid brukar säga när jag har haft en dröm jag minns med stor klarhet, att jag önskar att jag hade en drömtydare här, så jag kunde säga åt henom att skaffa sig ett riktigt jobb.

Thursday, 25 October 2012

Svensk TV vs annan TV

Ett av mina favoritprogram på TV när jag bodde på Irland var Masterchef. Ett annat var Come Dine with Me, vilket blivit översatt till Halv 8 Hemma hos Mig på svenska eftersom Sverige hatar allt bra och förstör det genom att ge det usla namn och usla programledare.

Jag blev helt överlycklig när jag såg att Masterchef fanns i Sverige och blev snabbt djupt förtvivlad när jag insåg att den ytliga hyndan som är det svenska folket krävde en kändis i rollen som programledare och att detta syns på matlagningen. Mer om detta senare, nu vill jag hurra lite över de britiska programmen jag såg på Irland.

Come Dine with Me hade maraton varje lördag- och söndagseftermiddag, vilket var en helt briljant plan att locka bakfulla människor landet runt att zappa in. Formatet i Sverige är ju att alla är jättetrevliga, smakfulla, attraktiva och kan laga fantastisk mat, medan det britiska formatet gick ut på att man tog den brittiska arbetarklassen och skrattade hjärtligt åt deras hemska matlagning och smutsiga, smaklösa hem. Innan middagen serverades snokade gästerna runt i värden eller värdinnans (vi måste hitta på ett "hen" för värd eller värdinna) hem, öppnade lådor i sovrummet och provade kläder eller skrattade åt gamla fotoalbum. Alla drack kopiösa mängder och kom antingen fantastiskt bra överrens eller hatade varandra med komisk gusto. Voice overn var härlig, och en av kraven när formatet köptes av irländsk TV var att voice overn måste vara densamma. Ett smakprov kommer här.

 
Vem kan inte föredra detta framför en krystat dryg Helge Skoog, trevlig artighet och fantastisk mat? Sverige är en dåre som väljer att ändra format, med andra ord.

Och Masterchef!



Masterchef (eller "Mästerkocken") såg jag bara två gånger, men de två gångerna har etsats in i mitt medvetande, antagligen för alltid. Per Morberg. Sist jag såg honom på TV spelade han den ondskefulle Viggo i Rederiet, och han verkar ha tagit med sig den rollen till Masterchef. Det är ider smalnad blick och hotfulla armkorsanden.
Nu kan det var just de avsnitt jag har sett, men Morberg verkar inte mycket till mästerkock heller. Den första gången tvingade han deltagarna att laga hamburgare och gav kritik i stil med "du lade ananas på hamburgaren. Det tycker inte jag är gott. Därför kommer du inte att gå vidare i tävlingen". Den andra gången lagade Morberg spaghetti bolognese.


Det är så att man blir längtar hem.

Sämsta idén någonsin?

Västerås Stad annonserar idag ut två tjänster för förskollärare och en busschaufför eftersom de skall starta en förskolebuss. Eller bussförskola. Eller vad det blir.

Så att ingen tror att jag ljuger eller hallucinerar efter för många timmar på arbetsförmedlingen.se.
 Kan det här vara den sämsta idén som någon någonsin kommit på? Någonsin? Det är en sådan dålig idé att jag blir helt yr bara att försöka greppa det absurda i att någon har gjort den till verklighet. Ungar och bussar är ingen bra kombination, det vet alla som någonsin vistats i en bussmiljö där det funnits barn. Barn är värre att ha att göra med än fyllon när de sitter på bussen, den människa som frivilligt tar arbete i en barnbuss är en människa som inte är mentalt frisk nog att ta hand om barn. Äntligen ett riktigt Moment 22.